måndag 21 december 2015

Att anpassa är inte att skämma bort!

Mitt förra inlägg tog upp bristande motivation och vad som händer när den bakomliggande orsaken inte kartläggs tillräckligt djupt. Det jag skrev gäller naturligtvis inte bara skolan, men det är i synnerhet där jag har hört sägas att någon är lat, ointresserad, bortskämd som anledning till bristande motivation. Samma tendenser finns tyvärr också i vården, men där används ofta "är rädd", "har flyktbeteende", "vill inte" slarvigt som orsaker till "bristande motivation". Det saknas kunskap och finns fördomar även i vården, och det får samma förödande effekt för patienterna som för eleverna i skolan. Visst finns det människor som är överdrivet rädda, som bromsar i onödan på grund av det, men det finns lika många som bromsar av andra "helt godtagbara" anledningar. Och det är oerhört viktigt att ta reda på vilket som är fallet. 

I vård och skolsammanhang tas ofta för givet att individen äger hela problemet. Det som på bilden ryms i cirkeln människa. Att de upplevda begränsningarna både kan uppkomma helt och påverkas av hur en miljö eller aktivitet utformas, talas det mycket mindre om. 
Syntolkning: Bilden består av tre cirklar som överlappar varandra i mitten. I de tre cirklarna står: Människa, Aktivitet och Miljö. I delen i mitten där de tre cirklarna överlappar varandra står: Aktivitetsutförande.

När vi lägger begränsningarna enbart hos människan, kräver vi samtidigt att det är individen som måste förändras för att problemen ska minska. Om vi istället ser aktivitetsutförandet som ett resultatet av samspelet mellan människa, aktivitet och miljö blir kraven på individuell förändring mindre. När vi tänker så kan vi förhoppningsvis förstå att en anpassning av aktivitet och miljö kan påverka begränsningarna på ett sådant sätt att människan för den skull inte måste förändras. 

Ökad delaktighet och tillgänglighet kan alltså uppnås utan att funktionsvariation eller sjukdom varken behöver förbättras eller försvinna. 

Om ett väldigt starkt fokus ligger på att det är individen som måste förändras för att delaktigheten ska kunna öka, är det också en stor risk att alla former av anpassning och avlastning likställs med "fusk" eller att "skämma bort". Detta är oftast inget som sägs rakt ut, och kanske inte ens händer på ett medvetet plan hos många, men det märks i attityden och i resonemanget när anpassningar kommer på tal, eller i bristen på reflektion runt varför anpassningar behövs.

Några exempel:
En elev med finmotoriska problem har svårt att hålla tempot i matematiken och hamnar alltid efter. Någon anpassning är inte aktuell. Att minska mängden tal, räkna på datorn eller göra talen muntligt ses som förenkling av uppgiften i så hög grad att det likställs med "fusk". Det är heller inte rättvist mot de andra eleverna. Eftersom eleven har problem att skriva för hand behöver den träna på det, inte hoppa över det. 
En person med ME blir överansträngd av att promenera till affären för att handla. Någon anpassning med elrullstol är inte aktuell, däremot kan personen få en rullator. En person som har gångförmåga ska inte "skämmas bort" med att slippa gå. Eftersom personen har svårt att gå längre sträckor behöver den träna på det, inte hoppa över det, med rollatorn går det att ta pauser. 

I båda exemplen görs samma tankefel när fokus enbart läggs på HUR aktiviteten ska utföras istället för på VARFÖR. De långsiktiga konsekvenserna av utebliven anpassning tas inte heller i beaktandet vilket leder till att personens delaktighet och tillgänglighet begränsas ytterligare, helt i onödan.
Om eleven tvingas att skriva matten "för hand" tränas förvisso finmotoriken och skrivhastigheten ökar kanske successivt. Men risken är stor att stressnivån stiger och sänker prestationsförmågan ytterligare. Eleven hamnar efter och lägger troligtvis mindre tid på repetition och inlärning av själva matematiken än den skulle gjort om den sluppit koncentrera sig på att skriva för hand. 
Om personen med ME tvingas att gå till affären i stället för att åka, tränas förvisso gångförmågan, men konsekvensen blir kraftig överbelastning. Detta leder till ökat behov av liggande vila och utrymmet för att göra andra aktiviteter krymper. Om personen fått använda elrullstol för att handla hade aktivitetsnivån för övriga vardagsaktiviteter kunnat bibehållas på samma nivå, och risken för överbelastningsrelaterad försämring hade minskat. 

Alla aktiviteter har ett mål - oavsett om vi reflekterar över det eller ej. Mina exempel här ovan visar att det går att blanda ihop vad som är tillvägagångssätt och vad som är mål med en aktivitet. 

I arbetet med att faställa vad som är tillvägagångssätt (hur) och vad som är mål (varför) är det viktigt att komma ihåg att samma aktivitet kan ha olika mål för olika personer. Det är också nödvändigt att förstå att individer har olika förutsättningar och tillvägagångssätt för att nå ett och samma mål. Vissa sätt att göra saker på är mer effektiva än andra, men vad som är vad beror på personen som ska göra det. Alla anpassningar måste därför vara individuella. 

Men varför är det så viktigt att skilja ut vad som är tillvägagångssätt och vad som är mål? Det viktigaste är väl att få aktiviteten gjord? 

Nej, jag skulle vilja hävda att det är viktigare att nå målet med aktiviteten än på vilket sätt du gör det. I alla fall när vi talar i termer om anpassning. Om du tycker att vägen till målet är viktigare än själva målet - då måste du fundera på om inte målet måste omformuleras, likaså om målet är otydligt. Är målet helt utelämnat behöver du börja med att tydliggöra det. Finns det flera mål med aktiviteten behöver det göras en prioritering av vad som är viktigast att uppnå. Det är också av största vikt att fundera över vems mål det är som styr?
Är målet med matematikuppgiften att eleven ska uppnå motoriska färdigheter att skriva siffror eller handlar den om att kunna förstå och använda ett matematiskt tankesätt? Om det är båda, vilket är viktigast just nu? Långsiktigt? Vems mål styr? Är det läromedlets upplägg? Lärarens åsikter? Elevens önskemål eller vad läroplanen säger? 
Är målet med promenaden att bibehålla (eller öka) ME-patientens gångförmåga eller är det att personen ska kunna handla självständigt? Om det är båda, vilket är viktigast just nu? Långsiktigt? Vems mål styr - arbetsterapeutens, den ME-sjuka eller landstingets direktiv om utprovning av elrullstol?

Kom ihåg att syftet med hjälpmedel och anpassningar aldrig är att göra en person passiv. Om en person får göra matten muntligt eller att någon får handla sittande i en elrullstol, och det möjliggör att personen når målet för aktiviteten har ju anpassningen snarare gjort personen mer aktiv än passiv. Anpassningar ska öka förutsättningarna för att en person kan använda sin energi till att fokusera på rätt saker.

Bilden här nedanför förklarar hur jag brukar tänka i en anpassningsprocess. I grunden finns alltid ett "problem", något som inte fungerar. Men kartläggningen av individen, miljön och aktiviteten som ska utföras - är en förutsättning för att överhuvudtaget kunna starta en process. Först när den är gjord kan målet med aktiviteten tydliggöras. Utifrån vilket målet är sätts olika åtgärder in, exempelvis anpassning av aktivitet och miljö. Att utvärdera om anpassningarna hjälper personen att nå målet är av största vikt, för om det inte fungerar måste åtgärderna förändras. Om anpassningarna fungerar och målet kan nås med hjälp av dem är processen avslutad. Om förutsättningarna förändras - hos personen, i miljön eller för aktiviteten - måste processen startas om med en ny kartläggning. 

Syntolkning: Bild som visar ett flödesschema över en process. Det finns en lila oval och fem rektanglar i olika färger som är placerade lodrätt under varandra. De är sammanbundna med nedåtgående pilar. I den lila ovalen står: Problem. I rektanglarna står (från den översta till den understa): Kartläggning (rektangeln är grå), Mål (är grön), Åtgärder (är gul), Utvärdering (är blå), Avslut (är grön). Mellan rektanglarna finns nedåtgående pilar förutom från den sista. Från den blå rektangeln Utvärdering går en pil mot en röd rektangel där det står: Mål ej uppnått: förändra åtgärd. Från denna rektangel går en pil till den gula rektangeln Åtgärd. 

Om delar i processen utelämnas blir arbetet med anpassningar inte särskilt framgångsrikt. I skolan är det (enligt min erfarenhet) vanligt att man ser ett problem - hoppar över kartläggning och mål - för att sedan starta med att prova olika åtgärder. När kartläggning och mål saknas blir en utvärdering i princip omöjlig att genomföra och det blir ett lotteri om åtgärderna fungerar eller inte. I vården är det vanligt att hoppa över att sätta mål tillsammans med patienten. Oftast finns det mål som styr åtgärder eller behandling, men det är vanligt att detta är outtalat och bygger på vad vårdpersonalen anser är viktigt. Den extra tid det tar att pröva åtgärder utan grund, eller jobba mot mål som alla inte är överens om sparar vi in när åtgärderna bygger på en helt genomgången anpassningsprocess. Dessutom minskar vi på resursslöseri och lidande.

Att anpassa är inte att skämma bort, det är att skapa förutsättningar för ett likvärdigt liv!

--------------------------------------------------------------------------------------------------

Här är några av mina tidigare inlägg som berör hur rätt anpassning kan höja aktivitetsnivån:

Ängeln

Om att använda den inneboende förmågan

Tillgänglighet kräver förändring 

--------------------------------------------------------------------------------------------------

4 kommentarer:

  1. Egentligen är det ju jättekonstigt att alls tala om att någon är "bortskämd" som måste anstränga sig mycket mer och har det mycket tuffare än andra. Nej det är de som är bortskämda som tror att "lathet" och "bristande motivation" är den enda tänkbara orsaken att inte göra något. Det måste ju betyda att inget är för svårt för dem. Hemskt bortskämd måste man vara då

    SvaraRadera
    Svar
    1. En väldigt klok kommentar! Det är ett väldigt märkligt sätt att resonera, tyvärr inte helt ovanligt. Och DET är helt galet.

      Radera
  2. Så här i juletid hissnar jag över allas förväntningar,och allt blir så mycket tydligare.
    Omgivningen är bortskämd,de sätter sig själva före och glömmer helt bort, hänsynslöst, att man har begränsningar.
    Det är nu det märks att ingen har fattat att detta inte har med vilja att göra. Nu orkar inte ens någon spela förstående.Det är ju trots allt jul. Häng med i stressens högtid.
    Och all min ork rinner ur mig och jag undrar vart tog all välmening vägen. Nej bortskämd kan man inte kalla den som blivit sjuk av att vara andra till lags. Och det är en hård skola vi går i när vi lär oss att anpassa oss
    efter andra och ge avkall på oss själva. Hoppas du får en fin jul med massor av omtanke. Det är väl det vi önskar oss mest av allt just nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja högtider gör detta väldigt tydligt - som att traditioner kopplar ur hjärnan och in med autopilot. Det är viktigt att ingen sitter ensam - samtidigt som att "alla tillsammans" gör att vissa tvingas till ensamheten för att de inte tål att vara alla. Förstår inte att det kan vara så svårt att förstå att viljan till inkludering blir till exkludering.

      Hoppas att oxå du hade en fin jul! <3

      Radera