söndag 13 december 2015

Jag är mer än en siffra i statistiken - jag är en människa av kött ochblod!

Det är visst självrannsakelsens tid. Tid att verkligen ta fram det som verkligen finns där på djupet. Att vara brutalt ärlig!

Mot mig själv och mot er.

Vet ni, jag känner mig så fruktansvärt dålig. Värdelös som aldrig blir bättre. Så misslyckad som fortfarande är sjukskriven efter fem år. Och som en hemskt besvärande siffra i den där oroväckande sjukskrivningsstatistiken. 

En kostnad, en parasit som lever på andra.

Som att det är något fel på mig som inte lyckas vända mitt mående. Att jag nog inte försökt tillräckligt. Och att jag måste vara trög som inte fattar hur man gör. Eller som att jag [gud förbjude] inte från djupet av mitt hjärta vill.

För jag mår ju sämre idag än när jag blev sjukskriven. 

Jag förstår ju själv inte varför. Eftersom jag ju gjort allt jag kan och förmår. Och ännu lite till! Jobbat stenhårt, varit flitig och prövat det som erbjudits. Under tiden jag väntat på vården har jag jobbat på och sökt hjälp på egen hand. 

Gjort mycket mer än vad som förväntats av mig.

Ändå känns det som att ni inte anser att det räcker. Att min uteblivna förbättring är ett tecken som bara kan tolkas på ett sätt: Att jag inte presterat tillräckligt. Så då måste vi fortsätta, pröva något nytt ytterligare en gång. Dra allting ett varv till. Att ni skulle kunna vara på fel spår verkar inte ens föresväva er.

Någon måste helt enkelt kunna knäcka den svåra nöten som är jag.

De andra "vanliga dödliga" runtomkring mig kommer med goda råd, märkliga hobbypsykologiska teorier om varför jag inte blir bättre och hintar om att jag snart måste bli som vanligt igen. Bli frisk!

Ni får mig att känna att jag inte duger som den jag är nu. 

Jag är fel. En som inte passar in, inte ens bland andra sjuka. Någon som inte följer mallen, som är komplicerad, krävande och svår. En parasit som lever på andra, en börda samhället och för mina närstående. Och en siffra i statistiken, en kostnad - inte en tillgång. 

Någon som måste förändras för att passa in.

Innan jag blev sjukskriven, då dög jag som den högpresterande småbarnsmamma jag var. Då drog jag mitt strå till stacken, både hemma och på jobbet. Då var jag värd att lyssna på och mina ord togs på allvar. Då var jag pionjär på jobbet, någon som gjorde något stort.

Jag gjorde det jag skulle, som alla andra gör. 

Jag värderar inte gamla prestationer lika högt längre. Och jag måste faktiskt säga; att ska något hyllas är det jag gör nu mera värt att hylla. Att jag inte ger upp, utan trots allt reser mig gång på gång och tålmodigt kravlar mig upp ur den djupa gropen. Att jag trots den förhatliga smärtan och den omänskliga tröttheten klarar av att vara kärleksfull mot min familj. Att jag väljer att leva, att glädjas åt det lilla och att ha det bra. Trots allt.

Det är att verkligen dra sitt strå till stacken! Det är värt att ta på allvar! 

Och för den skull borde ni lyssna på mig!  

8 kommentarer:

  1. Att vända sig,emot sig själv,eller till sig själv?
    Nå,det har gått fem år.Fem år av sjukskrivning för dig,och även för mig. Har allt varit bortkastad tid? Eller har det varit en lärorik tid? Hur orkar man? Det är svårt att lyfta upp sig själv till den man är, p.g.a den man varit.Så prestationsinriktad,så duktig.Så hur gör man annat?
    Svårt att acceptera,en ständig jakt på återhämtning-vilket i sig tröttar ut en. Jag kom på mig själv att säga fuck you
    till mig själv i spegeln,inte särskilt snällt.
    Men i stunden ärligt. Men jag skulle aldrig säga så till någon annan,så vem ger mig rätten att säga så till mig?
    För att jag inte orkar eller? Jag hoppas att du är snällare mot dig själv,snällare än du nånsin har varit.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, att vara snäll med sej själv är viktigt, särskilt när vården inte varit det. Att känna ömhet för sin inre snigel. Jag försöker - och jag kan säga att det går bättre på sommaren när kraven och förväntningarna är lägre. Skickar en stor kram!

      Radera
  2. Jag gråter med dig sis. Och håller med om vartenda ord. Vi som varit sjukskrivna i 5 år borde ha tapperhetsmedalj för att inte vi låtit oss knäckas av okunskapen, felaktiga förväntningar, tokig behandling mm. Vi är superhjältar! =)
    styrkekramar Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack min vän! Jag försöker hålla fast vid sista stycket - hårt. Annars skulle jag gå under.
      kram

      Radera
    2. Mm, jag vet, känner likadant.
      kram Sofia

      Radera
  3. Tråkig läsning. Man ska verkligen inte behöva känna sig som en parasit etc. Själv har jag upphöjt mig. Efter flera flera års sjukskrivning och nu sjukersättning så struntar jag numera i om människor ser mig som parasit eller ej.

    Jag är jag och jag har gjort vad jag kan, och kan helt enkelt inte mer. Så är det bara. Så folk får fnysa sucka och titta snett. Jag bryr mig inte längre vad andra tycker o tänker. De berör mig inte längre. Förr gjorde de det. Idag bemödar jag mig inte ens att försöka ursäkta eller stå till svars. Det är ingen skuld att ha blivit sjuk. Inget jag skapat eller velat själv.

    Det får stå för andra numera om de tycker en massa. Numera rinner det av som vatten på en gås. Det är andras problem. Men ja man måste bygga upp sin inre styrka för att våga stå emot dessa negativa strömningar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delar med dej!

      Jag försöker. Varje dag. Vissa dagar lyckas jag - andra går det mindre bra. De dagar det går mindre bra handlar oftast om att jag varit tvungen att "försvara". När jag får sköta mej själv är det lättare.

      Radera