onsdag 16 december 2015

Lata elever utan motor?

Både som mamma och som yrkesverksam arbetsterapeut har jag stött på förklaringen att en elev "underpresterar" på grund av bristande motivation. Punkt. Ingen bakomliggande orsak presenteras utan "bristande motivation" eller "dålig motor" får stå som ensam förklaring till problemet. Underförstått betyder ofta ordvalet att de anser att barnets dåliga prestationer på lektionerna beror på ovilja, ointresse eller lathet. 

De lärare som anammat den här förklaringsmodellen brukar även anse att individuell anpassning är i det närmaste att likställa med att skämma bort. Rättvisa, likabehandling och inkludering tolkas också bokstavligen i praktiken som att alla ska göra lika. Elever med motivationsproblematik eller "dålig motor" får ofta i uppgift att jobba ikapp hemma det de inte hunnit med på lektionen. Alternativa sätt att få jobbet gjort på i skolan erbjuds sällan.

Jag är så hjärtinnerligt trött på detta synsätt! Och ledsen över de barn jag mött och möter som kämpar med konsekvenserna av ett sådant bemötande. Att hitta orsaken bakom den bristande motivationen är enda sättet att komma åt problemet. Det enda sättet att kunna skapa långsiktigt hållbara lösningar.

Att låta bristande motivation stå ensamt utan bakomliggande orsak till en elevs "underprestation" i skolan är helt felaktigt, och en stor fara för eleven som riskerar att tappa både kunskap och självförtroende.

Jag vågar lova att endast det endast i en bråkdel av fallen handlar om verklig lathet, ointresse eller ovilja. Den typen av bristande motivation skapar inte stress och dåligt mående hos eleven. En person som "underpresterar" på grund av dessa orsaker bryr sig inte heller om att den inte gör det som förväntas av den. En elev som däremot blir stressad av sin "underprestation" vill mer än den klarar av och orsaken till den bristande motivationen bör därför ligga på ett annat plan.

Hos vissa elever beror den bristande motivationen enbart på den stress som brister i miljö och för höga krav i undervisning kan ge. Se exempel på detta i cirklarna miljö och aktivitet. Hos andra elever finns anledningen i något hos dem själva. Se exempel i cirkeln människa. I många fall är det en kombination av olika orsaker som förstärker varandra. 


Syntolkning: Bild med tre cirklar som överlappar varandra i mitten. De tre cirklarna är namngivna Människa, Aktivitet och Miljö. Den överlappande delen i mitten är namngiven Bristande motivation. Cirkeln Människa innehåller orden: allergi, överkänslighet för sinnesintryck, medicinbiverkningar, nedsatt motorik, hörselnedsättning, synnedsättning, koncentrationssvårigheter, diabetes, ljud- ljuskänslighet, synnedsättning, ointresse, dyskalkyli, dyslexi, uppmärksamhetsstörning, sänkt självkänsla, smärta, särbegåvning, NPF (tex ADHD, autism), utmattning, bristande tilltro till egen förmåga och astma. Cirkeln Aktivitet innehåller orden: för svår, otydligt upplägg, ingen utvärdering, avsaknad av feedback, för stor mängd i förhållande till tid, brist på pauser, för lätt, krav på inre drivkraft, otydliga förväntningar och brist på struktur. Cirkeln Miljö innehåller orden: teknikstrul, fysisk belastning, dålig ventilation, dålig belysning, damm, stökig miljö, bristande struktur, mobbing, mycket sinnesintryck, familjeproblem, bristande stöd och hög ljudnivå.

Inom stressforskningen är det väl känt att en obalans mellan krav och resurser skapar stress. Oavsett om detta handlar om resurser som i pengar, personliga egenskaper eller miljöns beskaffenhet. Hos en elev skapas stress när kraven på prestation inte kan uppnås med de resurser eleven har att tillgå.

Om inte den underliggande orsaken adresseras direkt med rätt typ av åtgärd - utan eleven förväntas arbeta i kapp hemma det den inte hinner i skolan kommer berget av uppgifter bara växa och känslan av otillräcklighet, vanmakten och stressen hos eleven bara att öka. Kraven på att jobba ikapp ligger dessutom utöver de vanliga läxor som skolan skickar med hem varje vecka. Jag har mött elever som arbetat varje vecka, helg och lov med saker de inte hunnit med i skolan. På lärarens begäran. Som enda åtgärd för att motverka bristande motivation. På grund av den förmodade latheten, oviljan och bristen på intresse. Som straff? Är tanken en morot, som blir en piska?

Som vuxna får vi veta att det är skadligt att ta med arbetet hem och att ledighet ska användas till återhämtning. Skolans "jobba-ikapp-hemma"-system skapar en obalans mellan aktivitet och vila och utarmar möjligheten till återhämtning för eleven. Konsekvensen blir utmattning. Jag kan tänka mig att väldigt många elever faktiskt skulle uppfylla kriterierna för utmattningssyndrom redan i lågstadieåldern, men istället får de stämpeln lat och förväntas arbeta ännu hårdare. Ju längre tiden går desto sämre blir prestationsförmågan, på grund av utmattningen.

I kriterierna för diagnosen utmattningssyndrom finns många saker som dessa lärare direkt tolkar som bristande motivation:
"minskad företagsamhet, minskad uthållighet, förlängd återhämtningstid i samband med psykisk belastning, nedsatt koncentration och minne, påtagligt nedsatt förmåga att hantera krav eller göra saker under tidspress, känslomässig labilitet eller irritabilitet mm"
Om symtomen på utmattning beror på en annan sjukdom som kan ge liknande symtom får inte utmattningssyndrom sättas som diagnos. Men min poäng är att allvarlighetsgraden i den stress en bristande kartläggning av en elevs underprestation skapar är att jämföra med ett utmattningssyndrom. Detta måste tas på större allvar än det gör idag. Om vi inte är beredda att se bakom problemen och acceptera anledningen till dem kommer skolresultaten att fortsätta försämras och unga vuxna kommer i allt större utsträckning att vara sjuka av stress innan de ens påbörjat en yrkesutbildning.

Upprepade misslyckanden och sänkt självkänsla på grund av obalans mellan krav och förmåga kan också i sin tur ge och förstärka en bristande motivation. Därför är det av allra högsta vikt att hitta orsaken bakom "underprestationen" och den bristande motivationen innan eleven tappar lusten att lära och tilltron till sin egen förmåga. Annars är man inne i en ond cirkel som är mycket svår att komma ur.

Först när den bakomliggande orsaken till problemet är uppdagad, och vi förstått hur den påverkar elevens aktivitetsförmåga - går det att arbeta med att hitta balans mellan krav och förmåga. Målet måste initialt vara att minska stressen genom att avlasta och anpassa undervisningen. Andra åtgärder för att motverka den grundläggande bristen på motivation är direkt beroende de faktorer som ligger bakom.

Om en elev underpresterar på grund av ett svängande blodsocker behöver hen hjälp av en vuxen att reglera sin aktivitetsnivå utifrån sitt tillstånd. Svårigheter på grund av nedsatt motorik, dyslexi eller NPF kräver helt andra åtgärder. Om orsaken är att en elev mobbas behöver åtgärderna handla om att eliminera den kränkande behandlingen och minska de konsekvenser den fått. Om luften i klassrummet är dålig, belysningen för svag, pauserna för korta eller uppgifterna eleverna fått är för svåra i förhållande till åldern så måste åtgärderna riktas dit där problemet finns.

Oavsett vilken eller vilka av cirklarna som "äger" problemet så måste åtgärderna genomföras och utvärderas tillsammans med den berörda eleven. En lärares pedagogiska kompetens räcker inte om bilden handlar om mer än vad en lärarens kompetens innefattar. Skolan som helhet måste äga kunskapen om hur miljö, aktivitet och mänskliga förhållanden påverkar aktivitetsförmågan. Och hur anpassningar på olika områden i sin tur kan göras för att öka den. Här behöver elevhälsans kompetens användas och dessutom utökas med fler yrkeskategorier, däribland arbetsterapeuter. Men alla behöver inkluderas i det praktiska arbetet att göra en skola tillgänglig för alla - såväl rektorer, lokalvårdare, elever och vaktmästare.

Jag hoppas att vi nu en gång för alla slagit fast att det finns inget som heter enbart "bristande motivation". Att det uttrycket alltid måste följas av ett "på grund av"?!

6 kommentarer:

  1. Du har helt rätt i det du skriver. Tänk om fler istället kunde ställa sig frågan Varför? Tänk vad mycket ett sådant synsätt kan hjälpa!

    Eftersom det här problemet inte bara gäller inom skolan utan även inom vården, även hos FK och säkerligen överallt i vårt samhälle är frågan man kan ställa tillbaka Varför? Varför kan en del personer automatiskt förstå att det finns bakomliggande orsaker bakom varje slags problematik medan andra endast hänvisar det till personens brist på motivation, att den är lat etcetera? Vad är gemensamt för de olika synsätten?

    Jag tror personligen det handlar om tillit. Ifall man har grundtillit till sin medmänniska, litar på personens ord och har en önskan om att hjälpa den där den är och utifrån det den uttrycker. Eller om man saknar grundtillit till sin medmänniska, inte litar till personens ord och lämnar över ansvaret till personen att lösa problemet själv. Tillit kan vara avgörande för väldigt mycket. Man behöver inte ens själv ha alla kunskaper om allting här i världen, bara man har tillit. Kunskaper skaffar man sig om tilliten till medmänniskan gör att man vill läsa på, vill förstå. Saknas tilliten ser man inget värde av att sätta sig in i problematiken och saknas dessutom kunskap lär personen aldrig på egen hand försöka skaffa sig de nya kunskaperna som behövs i det enskilda fallet.

    Tyvärr förloras en del av vår tillit till andra vid stress. Kanske kan stressande arbetsmiljöer bidra till att bemötanden inte nås på djupet? Att man slår ifrån sig andras komplexa problematik för man förmår inte ta in det? Absolut ingen ursäkt! Mer en fundering kring vad det kan bero på...

    Känns som om bland det bästa man kan ge sina barn är en grundtillit till sig själva och till sina medmänniskor. Då kommer de kunna göra gott både gentemot sig själva och den person de möter. Ett vackert ord som skapar vackra handlingar, tillit.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! Tilliten är viktig. Väldigt viktig! Människosynen präglar allt vi gör. Därför tror jag att det är viktigt att man i i utbildningen (för alla yrken där man möter människor) tvingas att utforska sin egen människosyn och möta sina fördomar. Det handlar inte bara om tillit. Men tilliten kan öka med mer kunskap och fördomar kan ersättas med kunskap.

      kram

      Radera
  2. Kikar in och läser lite...
    KRA

    SvaraRadera
  3. Oprofessionellt att lägga hela skuldbördan på eleven. Lyft dig i håret har aldrig fungerat. Lärare som tar till den retoriken är maktlösa beroende på bristande fantasi, ork, vilja, ekonomisk brist i organisationen, okunskap mm. Oacceptabelt.
    tycker Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är både oprofessionellt och oacceptabelt. Men tyvärr inte ovanligt. Jag tror att det behövs ett förändrat synsätt totalt - från att eleven äger problemet till att det är ett något som händer i samspelet mellan människa, miljö och aktivitet. Som jag skriver om i nästa inlägg...

      Radera

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...