onsdag 2 december 2015

Om att använda den inneboende förmågan

Jag plockar ofta fram gamla "patientfall" ur minnet, där jag lyckats som arbetsterapeut. Nu när jag är sjukskriven fungerar det både som tröst och hopp. För jag vet att jag gjorde bra saker när jag kunde och jag hoppas att jag kommer få chans att göra det igen någongång. Dessutom gör det mig väldigt glad att tänka på!

Det är tydligt att det inte handlar om situationer där jag visat att jag haft den mest specialiserade arbetsterapikunskapen. Nej, det är situationer där jag och min klient lyckats nå fram till varandra, och där vi med gemensamma krafter gjort förändringar som revolutionerat klientens vardag. Revolutionera är ett starkt ord, men det har varit väldigt starka möten och stora positiva förändringar. Ibland nästan av mirakel-karaktär.

Jag tänker på boendet för kroniskt multisjuka äldre med stort hjälpbehov där mitt arbete startade en dominoeffekt av positiva händelser. Där klienterna började snegla på varandra och efterfrågade min hjälp till förändring för egen del. Där mitt jobb skapade ljus i mörkret, ett befogat kaos och en revolution!

En klient med svåra rörelsebegränsningar och mycket ångest satt i en comfortrullstol vilken kördes av personalen. Hen kunde knappt prata men lyckades få fram att hen önskade en rullstol med stora hjul för kunna köra själv. Ingen i personalen trodde att hen skulle klara det eftersom personen inte gjort det på flera år. Men det gjorde hen! En dag fick jag höra att hen själv rullat ut i köket själv och "snott" läsk i personalkylskåpet. En fantastisk bedrift av någon som bara förvaras i väntan på döden. Revolutionerande!

En person satt passiv i sin rullstol fastspänd med grenbälte. Hen vädjade till mig om att få slippa bältet, eftersom hen upplevde sig instängd och kränkt. Personalen trodde inte den här personen var tillräknelig och var mycket tveksamma till att jag plockade bort grenbältet och bytte det mot ett positioneringsbälte med knäppet fram. De var rädda att hen skulle knäppa upp det, resa sig och ramla. Jag och klienten slöt ett avtal om att inte knäppa upp bältet, som hen höll och vi bytte till en rullstol som gick att köra själv. Hen visade sig vara helt klar i knoppen och utrustad med en fantastisk järnvilja. När jag slutade ett knappt år senare gick hen självständigt med rollator och strålade av glädje varje gång vi sågs. Revolutionerande både för klienten och personalen.

I en helt annan miljö, skolmiljön, träffade jag ett mycket bekymrat barn. Hen fick inte till det alls med ett kaos av försvunna böcker och glömda läxor. När jag gjorde min observation såg jag att eleven i princip tillbringade mer tid med att leta efter sitt material än att arbeta med sina uppgifter. Hen berättade att detta var ett stort problem trots att hen med föräldrars hjälp städade i bänken en gång i veckan. Det var solklart att eleven själv identifierat problemet som viktigt och att hen hade en tydlig bild hur det skulle vara när det var ordning i bänken - men hen fick bara inte till det. Med hjälp av elevens egenritade målbild och en checklista vi gjorde tillsammans och satte fast på bänklocket skapade vi ordning i kaoset. Och det höll, på kort och lång sikt. Ett halvår senare berättade eleven att hen inte behövt städa bänken extra en enda gång! Så omvälvande, för mig också!

Något som har varit väldigt viktigt i mitt arbete har varit just detta att identifiera individens egen målbild. Vad som är viktigt för individen att uppnå och uppleva. Att försöka få fram om det handlar om att vara självständig, mer delaktig eller något annat. Och vilka aktiviteter i vardagen som är berörda.

Vissa personer har haft svårt att se sin egen del i processen, har helt saknat insikt eller varit djupt deprimerade - ibland av skadorna som tidigare misslyckad vård har skapat. Då blir arbetet svårare, och jobbet har mer fått handla om att finnas med som stöd på vägen. I processen att våga se framåt, få ökad insikt eller reparerat förtroende för sig själv och vården. Tillslut har ändå en målbild utkristalliserat sig för de flesta.

Ibland, eller faktiskt ganska ofta skiljer dig klientens egen målbild och syn på vilka behov som är viktigast från personer som finns i deras närhet, personal såväl som anhöriga. Många gånger handlar mitt jobb därför om att ta klienten i handen och gå mot strömmen. Varken bekvämt eller enkelt, men ofta med väldigt goda resultat och nöjda klienter.

En svårt hjärtsjuk klient bodde på ett demensboende, hen var inte dement men det fanns inget annat boende med den höga tillsynsgrad hen behövde på grund av hjärtat. Personalen och anhöriga var skärrade över den svåra diagnosen. De ville att jag skulle begränsa rörlighet och se över säkerheten. Men personen själv oroade sig mest över att hen ringde och oroade sina anhöriga mitt i natten. De starka medicinerna gjorde hen förvirrad och det var omöjligt att skilja på dag och natt. Personen fick en Dag och Nattkalender som fungerade från första natten. Den botade inte hjärtsjukdomen men stressnivån minskade drastiskt hos både klient och anhöriga. För klienten var det en dramatisk förändring vilket hen påminde mig om med en stor kram varje gång vi sågs.

Men säger du, jag träffar personer ju personer som inte (längre) kommunicerar med ord? Hur ska jag då veta vad som är deras mål?

Ja, det är knepigt, men det går faktiskt det också. Men mer om det i ett annat inlägg, det här har blivit lite för långt för att jag ska orka överblicka det själv.

Tankar, funderingar? Dela gärna med dej i kommentarerna! <3

2 kommentarer:

  1. Det är hoppfyllda historier och gör mig glad att läsa om. Det låter som att du gjort ett fantastiskt jobb. Och jag tycker att detta bekräftar hur viktigt det är att lyssna. Om någon har särskilda svårigheter med kommunikation blir det bara ännu viktigare
    Något jag ser ofta är hur föräldrar och professionella kritiserar skolor, vård etc, för att det saknas kunskap om autismtillstånd. Och det är visserligen sant att kunskap saknas, men det är inte det största problemet. Det verkligt stora problemet som gör att autister far illa i skolan, i vården osv, är att ingen lyssnar på dem. Och detsamma gäller alla människor som samhället inte vill lyssna på. Det du berättar visar detta väldigt tydligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det gör mig väldigt glad att höra! Ja lyssna går göra på mer än ett sätt, det handlar om mer än att använda hörseln. Det gör mej så lessen att det finns så många människor som inte lyssnas på och som körs över totalt.

      Radera

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...