onsdag 14 januari 2015

Tappa sugen!?

Igår tappade jag sugen sådär så jag jag bara kände för att lägga mej i sängen och dra täcket över huvudet, vilket jag också gjorde. 

Fredagens besök hos sjukgymnasten fick mej att känna att jag är tillbaka på ruta ett. Vi jobbar fortfarande - ett år senare - med att få mina muskler att hålla mitt ena skulderblad på rätt plats, och ständigt trillar det ner igen i positionen som skapar sådana besvär i bröstryggen och nacken. Så enkelt, men så oändligt svårt. Återigen beslutade  sjukgymnasten sig för att testa och tejpa, som för ett år sedan. 

Med tejpningen kom en massa smärta i andra muskelgrupper, troligtvis för att de inte är vana vis att de används, bitvis så svår att jag nästan tappade andan. Tejpen ska bytas var tredje dag, mellan bytena behöver huden vila och smörjas. Igår var det byte och det kändes som att halva dagen gick åt till detta. För att huden skulle få vila tog jag av tejpen innan jag duschade - trots att dusch och hårtvätt är en av de största påfrestningarna - just därför fick min man tvätta mitt hår. Sen fick han smörja mej på ryggen, och när huden fått vila ett par timmar var det också han som skulle hjälpa mej med tejpen. Han fick det bara inte att funka, på med tejpen, av med den, på med ny tejp - samtidigt som mina nacke bara skrek av trötthet. Tillslut gav vi upp utan att ha fått det rätt, och idag värker det ända ut i fingerspetsarna. 

Allt detta fick mej bara att rasa ner i ett svart hål. Kan inte riktigt förklara varför men det handlar om beroendet, utsattheten, att vara så utelämnad till min man när det gäller mitt medicinska välmående. Känslan av att aldrig komma framåt utan jobba med samma sak ständigt - att inte hitta någon lösning på problemen. Och att veta att skulderbladet bara är ett av många besvär jag har att arbeta med, men att det måste lösa sig innan jag kan börja jobba med nästa. Att återigen slita med att ta mej upp ur den där j-la rehabiliteringsgropen rent ut sagt. 

Men gårdagens jättedipp i humöret (som inte riktigt släppt taget om mej än) fick mej att inse att det faktiskt inte händer särskilt ofta. Jag måste faktiskt beundra mig själv och min förmåga att leva här och nu samtidigt som jag ständigt strävar framåt och uppåt, min förmåga att inte ge upp hoppet och min envishet som använder för att gång på gång ta mej upp ur den eländiga gropen. Fattar faktiskt ärligt talat inte hur jag orkar. 

På tal om att orka har jag en hel bunt med fina kommentarer som jag inte orkat ta tag i ännu. 

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...