torsdag 28 januari 2016

Är egen erfarenhet ett måste för ett bra bemötande?

Många gånger under åren som sjukskriven har jag varit frustrerad, ledsen och arg över bristande bemötande hos vård och myndigheter. Gång på gång har jag grubblat över detta och funderat på hur det skulle kunna förändras. Jag har vänt och vridit på situationen och försökt att se den både ur mitt patientperspektiv och med mina yrkesglasögon.

Jag har också läst om och mött andra med liknande erfarenheter.

För endel av dem verkar enda lösningen på bemötandeproblematiken vara "egen erfarenhet". Alltså att läkare och övrig vårdpersonal som möter en viss diagnos också måste ha egna upplevelser av att leva med just den diagnosen. Nu senast var det någon som gav uttryck för detta i en kommentar till ett annat av mina inlägg:
"Det borde vara "lag" på att läkare inom ett visst område själva borde ha varit med om det dom ombeds utföra sitt yrke inom! Det GÅR INTE att gå till en fullt fungerande frisk hurtig energisk läkare, när man själv knappt har energi till att ta sig till mottagningen, och få den hjälp, respekt och medmänskligt bemötande man har rätten till att få vid besöket. Var man minsta hoppfull på vägen dit, så är det helt borta när man (gråtandes) går därifrån. Ännu ett värdelöst möte med läkaren som både visar sitt ointresse och nedvärderar dina smärtor. När man kan mer om sina symtom och sjukdom än läkaren!"

Jag förstår tanken, och har själv tänkt och önskat samma sak många gånger. Men samtidigt undrar arbetsterapeuten inom mig om det verkligen är så? Kräver ett bra bemötande och ett personcentrerat arbetssätt verkligen egenupplevda erfarenheter?

Jag måste nog faktiskt svara nej på den frågan. 

Att ha egna upplevelser är nämligen inte samma sak som att ha förmågan att införliva dessa i sin professionella hållning. Egen erfarenhet behöver därför inte per automatik betyda ökad förståelse. 

Fel använd kan egen erfarenhet till och med göra mer skada än nytta. För den kan göra oss blinda för det som faller utanför våra referensramar. Rätt använd kan den egna erfarenheten däremot bli en guldgruva och en nyckel till en förbättrat bemötande och en mer personcentrerad verksamhet. 

De flesta vet nog egentligen att det inte går att förutsätta att andra personer reagerar precis som jag själv gör. Tidigare upplevelser och de aktuella omständigheterna kan till och med göra att vi upplever samma situation helt olika.

Enligt min erfarenhet kräver ett bra bemötande absolut inte att jag gått igenom allt det min klient har gått igenom. 

Att vara professionell innebär till och med att jag alltid måste vara extra vaksam på känslor av igenkänning och om jag automatiskt tror mig förstå mer än jag faktiskt gör. Ibland kan det till och med vara lättare att jag förutsätter att jag inte förstår - för då krävs det ännu tydligare att jag tar in och lyssnar extra noga på det min klient har att berätta. Och är noga med att följa upp att jag faktiskt förstått på djupet. Mer än en gång. Gör jag inte det och börjar jämföra med mina egna erfarenheter kan det hända att jag drar förhastade, kanske rentav helt felaktiga och farliga slutsatser.

Att vara professionell innebär också att jag är medveten om att jag har fördomar. Många som jag kanske inte ens är medveten om ännu. Jag måste vara vaksam över att varken dessa fördomar eller mina egna rädslor styr mitt möte med klienten. Och jag måste aktivt arbeta för att öka kunskapen och förståelsen om mig själv och mina egna reaktioner. Har jag egna erfarenheter av det en klient berättar om måste jag passa mig väldigt noga så att jag inte vräker mina egna oreflekterade känslor i klientens knä.

Om jag fick önska så önskar jag mig inte först och främst personal inom vård och myndigheter med egen erfarenhet av mina diagnoser. Däremot önskar jag att de har erfarenhet av att möta många som mig och att de verkligen förutsatt sig att på djupet försöka förstå - både gruppen som helhet men också var individ för sig.

Men framför allt önskar jag att min erfarenhet av mina diagnoser och dess konsekvenser i min vardag räknades på riktigt. Och att jag tilläts ha inflytande över min egen vård. Inte på det sättet att jag är den som kan mer, utan att våra erfarenheter - mina och personalens - jämlikt tillåts komplettera och berika varandra. 

5 kommentarer:

  1. Håller med dig i sak, men måste säga att det var en mycket speciell upplevelse att hamna hos en läkare med samma sorts symptom som jag själv har...först kändes det knasigt, men hon visade snabbt att hon förstod min sits och gjorde allt för att hjälpa mig. Du behöver inte förklara mer, jag fattar, sa hon, och jag insåg att det gjorde hon faktiskt. Plockade raskt bort onödig medicin som jag gått med på för att vara samarbetsvillig med annan läkare tidigare. Mycket utomjordisk erfarenhet.
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror dej! Skönt att du gar en läkare som förstår dej! Det var det jag syftade på när jag skrev att rätt använd kan den egna erfarenheten bli en guldgruva. Det jag menar är att egen erfarenhet behöver inte per automatik ge rätt bemötande!
      Kram!
      PS hade du tagit upp din igenkänning i ME influensa-symtomen med den läkaren? Ds

      Radera
    2. Nej, så mycket tid hade vi inte, hahaha. Hon fixade blanketter till ansökan om sjukersättning däremot. Hade dubbelbokat sig så det blev ganska rumphugget i slutet. Vet inte ens om hon finns kvar längre fram, men det är ingen idé att grubbla över nu. Får se vad Fk säger, men hennes sjukintyg var brutalt ärligt och visade att hon verkligen förstått mina problem. Jag börjar luta åt att ha ett liv i stället för ett arbetsliv, när jag nu måste välja...
      kram Sofia

      Radera
    3. Bra att hon var ärlig och att ni nu påbörjat en ärlig process. Då har ju du också något att ställa in siktet mot. <3
      Kram

      Radera