fredag 29 januari 2016

Är engagemanget något som stjälper eller hjälper mig?

Varför engagerar jag mig egentligen?

I debatten kring vård och skola? I diskussioner på sociala media. I att sprida artiklar och information. I att förklara min ståndpunkt och dela med mig av mina erfarenheter. I att stötta och uppmuntra? 

Med den låga energinivån kanske jag bara borde lägga av och spara energin till annat? 

Men var skulle jag då göra av det som bubblar där inuti? Engagemanget - kunskaperna, erfarenheterna och åsikterna, och omtanken? Det är ju inget nytt för att vara jag. Jag har ju alltid varit passionerat engagerad i min omvärld. Så länge jag kan minnas har bubblet funnits där inuti. 

Så jag skriver, diskuterar och debatterar - på det sätt jag kan just nu.

Och älskar att jag fortfarande är jag. 

Naturligtvis måste jag anpassa engagemanget efter min energinivå. Men jag kan fortfarande känna bubblet på insidan när jag ligger i det mörka rummet, under täcket med värkande kropp och bomull där hjärnan brukar husera. Därför kan det hända att jag deltar i en diskussion trots att kroppen skriker och hjärnan strejkar. För att tekniken möjliggör att jag kan ligga kvar i min säng, i mitt mörka rum. Och att det inte finns några krav på att jag ska delta en viss tid eller bidra med något särskilt.

Det kanske inte alla gånger är det nyttigaste för min kropp - men ett måste för att själen ska överleva.

Sanningen är ju att jag egentligen inte klarar av det. Alltså att vara engagerad på samma sätt som förut. När jag var påläst upp till tänderna och drev en diskussion dit jag ville - med energi och kraft. När jag slutförde och upprepade. Med en ängels tålamod och en åsnas envishet. Min pappa säger att jag är en PIA - en Pain In the As. Och det stämmer nog. Fortfarande.

Idag finns mitt engagemang i det skrivna ordet. Mina talade räcker inte långt och ett vanligt vardagssamtal vid matbordet kan ge mig mental härdsmälta. När jag pratar med mannen om det som engagerar slutar det oftast med att det känns som ett vakuum i huvudet och illamåendet slår till. 

Orden på skärmen får ge liv åt det som bubblar där inuti. Och jag är så tacksam över att det fungerar. Det får tiden att gå och smärtan att blekna för en stund. Det håller mig psykiskt välmående och är en utmärkt förebyggande metod mot nedstämdhet. 

Så jag fortsätter sätta ord på det som bubblar inom mig. Och hoppas det påverkar någon annan på vägen. Någon som tar vid där min förmåga inte längre räcker till. Att jag får vara den där jobbiga som alltid påminner om det andra perspektivet. 

Att jag får göra skillnad för någon annan.  

------------------------------------------------------------------------------------------------------
Äldre texter om skrivande:
Mitt viktigaste redskap - min röst
Betyder bloggande per automatik arbetsförmåga?
Minsta motståndets lag - eller med en åsnas envishet 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar