måndag 11 januari 2016

Är oro alltid av ondo?

Jag känner mig låg.

Vardagen drog igång idag med besked. Och det blev åter så där läskigt tydligt att saker inte förändras. Det står stilla och stampar. Och varje gång dräneras jag på energin jag inte har. 

För mycket otydlighet och bristande rutiner och en lojhet som jag ogillar så grymt. 

Förlåt, jag talar i gåtor. Men det handlar naturligtvis om vården, igen. 

Vi fick hjälp till slut, men vi behövde känna oss som besvärliga, nojiga föräldrar - och åter igen - övertyga, tjata och ligga på. 

Men visst hade vi rätt. Utan tvekan rätt. Inget snack om saken.

Och det gör mig så förtvivlat trött. 

Borde vi inte kunna känna att vi blir tagna på allvar direkt? Så att vårt förtroende till vår egen bedömningsfråga stärktes? Det borde väl alla tjäna på? 

Borde det inte vara tydligt vem som har ansvar? Så att vi slipper bli skickade runt och känna oss besvärliga? Så att alla fick lägga tiden på rätt saker! Det borde väl alla tjäna på?  

Borde inte ett barns välmående prioriteras? Ett barn som mått dåligt hela sitt jul-lov. Ett barn med närvaroplikt i skolan? Det borde väl alla tjäna på?

Läs gärna och fundera över mitt förra inlägg. Diskutera det gärna, här eller nån annanstans. 

Du som möter föräldrar i ditt arbete - föräldrar som är oroliga för sina barn. Litar du på deras oro, eller tror du per automatik att oron är överdriven eller  onödig? Försöker du lugna eller släta över innan du tagit reda på om oron är en adekvat reaktion? 

Hur gör du? 

-----------------------------------------------------------------------------------------
Ett äldre men ändå aktuellt inlägg om teorin bakom affekten oro kan du läsa här:
Affektteori - oro

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...