onsdag 6 januari 2016

Att leva i ett ingenmansland

Just nu känns det som att jag inte räcker till i något av de sammanhang jag rör mig i. Som att jag alltid är för mycket eller för litet av något. Och jag känner mig ofta väldigt ensam.

Som att jag lever i ett ingenmansland.

Ett genomgående tema i mitt liv just nu är att jag har mycket gemensamt med många, men inte tillräckligt för att bli den där som är"en i gänget". 

Jag är utmattad men tillfrisknar inte enligt normen. Jag är belastningskänslig, men mer än min vårdpersonal trodde var möjligt. Jag har tillhör den osynliga gruppen med HMS, som inte riktigt platsar i den starkt sammanhållna gruppen med EDS. Jag har många symtom på ME, men ingen diagnos (ännu). Jag har smärta liknande den vid fibromyalgi, men jag har ändå inte fibromyalgi. Mina besvär är komplexa men vården är specialiserad på ett besvär i taget och vill inte ta i helheten.

Jag har lång yrkeserfarenhet från vården men i min roll som patient eller anhörig till mitt barn är jag ändå i underläge. Likaså är jag inte längre jämlik kollega utan underställd patient. Som sjukskriven vårdpersonal i diskussioner med patienter är jag däremot för stark för att räknas.

Jag har erfarenhet av många olika roller inom skolan, flera års vikariat inom förskola, skola och fritids samt arbete som arbetsterapeut. Men när jag arbetade där vägde mina ord aldrig lika tungt som en pedagogernas, även i frågor där min yrkeserfarenhet borde väga tyngst. 

Som förälder till barn i behov av särskilt stöd är all min erfarenhet och kunskap från skolans värld ingenting värd. Men i mötet med andra föräldrar blir jag någon som besitter en inifrånkunskap om skolan som gör att jag inte riktigt passar in. 

Som "icke normfungerande" är jag för svag i diskussionen med de "normfungerande". Men i diskussionen med många icke normfungerande får jag känslan av att inte riktigt räknas, eftersom jag har ett förflutet där jag faktiskt fungerade som normen.

Jag är helt enkelt antingen inte tillräckligt - eller så är jag alldeles för mycket. 

Men min eviga kamp handlar egentligen inte alls om att få höra till, utan om att få ihop perspektiven. Jag vill ju jobba för att det ska bli mindre av "vi och dom" och öka förståelsen för att vi har mycket gemensamt och att vi behöver varandra allihop. Men det blir så svårt att få till när ni oftast räknar mig som "dom". 

Jag önskar att ni kunde se, att tillsammans blir vi faktiskt ett "vi". 

6 kommentarer:

  1. Alltså denna eviga plåga.... Kram❤️

    SvaraRadera
  2. "Jag är helt enkelt antingen inte tillräckligt - eller så är jag alldeles för mycket!"

    Så känner jag också, det var så bra skrivet 👍🏻

    SvaraRadera
  3. Jag tycker att du sammanfattar väldigt bra vad som skulle göra världen till en bättre plats - i alla sammanhang: Om vi kunde se att vi tillsammans blir ett "vi"...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla!! Ja, jag vill se mer vi!!

      Radera

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...