onsdag 13 januari 2016

Bekräftelsebehov?

Jag har funderat på detta med mitt behov av att bli bekräftad. 

Inte i den meningen att jag behöver få veta av andra att jag är beundrad för att jag är vacker person eller att jag gjort något bra. Nej, jag tänker mer ur ett medicinskt perspektiv, att jag behöver få känna att mina symtom, och min kropps reaktioner, blir bekräftade som en naturlig del av den eller de diagnoser jag har. 
Jag hittade ett bra citat om metoden "Validering" - som tydligen används i vården för personer med självakadebeteende. Jag vill tillägga att jag inte har någon som helst erfarenhet av denna metod, varken som patient eller behandlare, därför kan jag inte säga något om hur den fungerar. Däremot vill jag gärna låna deras definition validering:
"Validering skulle kunna översättas med att bekräfta det som är giltigt. Med detta menas att kunna förmedla till någon annan att du ser att hens känslor, tankar och handlingar är begripliga och går att förstå i en viss situation eller under vissa omständigheter." 
Jag aldrig passat in helt i "mallen" någon gång under hela min sjukskrivning, utan hela tiden skuffats runt mellan olika vårdgivare och fått olika besked och direktiv. Oftast med påföljd att mitt mående blivit sämre. Detta har gjort mig osäker, trots att jag vet att jag har god självkännedom och koll på min kropps reaktioner. 
Sjukvårdens brist på validering av mina besvär drar igång skam och skuldkänslorna i mig, gång på gång, och kan göra mig osäker till den grad att jag undrar om jag är insiktslös, sjåpig, lat, fobisk eller inbillningssjuk. Då spelar det ingen roll hur trygg jag är med att förstå mina symtom, att jag vet att min tolkning av kroppens reaktioner är korrekta, hur bra jag jobbar med min pacing eller hur tydligt jag sätter mina gränser. Om ingen i vården validerar att jag är på rätt väg, hur trygg kan jag känna mig då?
Kanske är jag bara osäker och osjälvständig och borde nöja mig med det min kropp bekräftar för mig - men jag behöver faktiskt få höra att det inte är jag som hittar på alltihop. Att det är min kropp som slår bakut, att det inte handlar om att jag är rädd eller hypokondrisk. Att det hör i hop med min diagnos, att det finns en förklaringsram - något som jag kan förhålla mig till.
Kanske skulle validering i denna form kunna översättas som acceptans? Det kanske inte blir helt korrekt men att få olika, ofta motstridiga besked och direktiv fungerar definitivt som någon slags icke-acceptans. 
Under den här tiden har jag - av samma vård som haft svårt att validera mina symtom och besvär - fått höra att jag har god självkännedom och goda coping-strategier. För mig är det ingen nyhet. Jag vet att jag är bra på att validera mig själv. 
"Att validera sig själv handlar om att ta hand om sina egna känslor, tankar eller handlingar och se dem som begripliga och acceptabla i den speciella situation man är i."
Det svåra är att trots att jag har god självkännedom och välutvecklade copingstrategier så blir jag inte lyssnad på. För mig är det samma sak som att de väljer att inte validera mig. Det är som att säga: "Vi vet att du har goda kunskaper om dej själv och du hanterar din svåra situation jättebra, men det spelar ingen roll, för vi vet bättre!".
Att få en diagnos bekräftar att mina symtom och min kropps reaktioner är begripliga och rimliga, att de går att förstå i ljuset av diagnosens förklaringsmodell. Men det handlar inte bara om att få möjlighet till rätt medicinsk behandling. Även vi som har "obotbara", medfödda eller kroniska diagnoser behöver få ett namn på det vi lever med. 
För mig handlar detta om att en "medicinsk validering" - en diagnos - blir ett redskap som hjälper mig att ta hand om symtomen och de känslor och tankar de framkallar. Det blir till ett stöd för att se att de är begripliga och acceptabla i den speciella situation jag är just nu.
Det kan också hjälpa mig genom att jag kan söka mer kunskap och möta människor som delar mina erfarenheter, och på detta sätt fortsätta valideringsprocessen - tillsammans med andra. 
Jag behöver vårdens validering som en hjälp i min egen acceptansprocess - går det tänka så? 

2 kommentarer:

  1. Mycket kloka funderingar! Kram till en klok kvinna./Jagepippi

    SvaraRadera