måndag 11 januari 2016

Bristande stöd - vägen till helvetet?

Idag gästbloggar jag på Barn i Behov - om något som ligger mig varmt om hjärtat. Här är texten jag skrivit:

___________________________________________________________

Senaste tidens debatt om skolan i tidningar och i sociala medier gör mig orolig. Den visar så tydligt att skolvärlden är splittrad och att en del av den, i mina ögon är väldigt cynisk.
Min erfarenhet från skolan, utöver min egen skolgång, sprider sig över en period på drygt 15 år. Den innefattar många olika roller och arbetsplatser inom förskola, skola och fritidshem – delvis som vikarie, men även som arbetsterapeut och nu som förälder till ett barn i behov av särskilt stöd. Det jag skriver ska läsas mot den bakgrunden. 
Jag lägger märke till att den interna negativa jargong som jag hört och blivit bemött med nu används helt öppet i den offentliga debatten. Den lever och gror sida vid sida med den levande, sunda delen av skolan. Jargongen innefattar lata, ouppfostrade ungar som ska veta hut och jobbiga föräldrar från helvetet som lägger sig i sånt som de inte har med att göra. Samtidigt beskylls föräldrarnas brist på engagemang ligga bakom stök och oordning eftersom de inte gör tillräckligt när det gäller gränssättning där hemma. De samarbetar dessutom inte tillräckligt med skolan. De så kallade ”kaxiga” barnen och föräldrarna sägs även vara anledningen till att så många lärare vill avsluta sitt arbete i förtid. I jargongen ingår ofta också att pedagoger vet bäst, när det gäller allt i skolan – föräldrar har varken utbildning eller erfarenhet. 
När föräldrar till barn i behov av särskilt stöd tagit illa vid sig av jargongen i den rådande debatten har jag vid ett flertal tillfällen sett att många får en försäkran till svar – om att detta gäller ”helt vanliga normfungerande barn” – och att engagerade föräldrar till barn i behov av särskilt stöd är bara bra. Som att inget i deras reflektion är befogad. 

Att Lärarnas riksförbund väljer att sprida texter om ouppfostrade barn och föräldrar från helvetet, som bekräftar och blåser liv i dessa osunda, negativa tankebanor är problematiskt. Det berör mig illa och jag hoppas att det var ett misstag, eftersom jag tycker att det stödjer en människosyn som inte hör hemma varken i skolan eller någon annanstans.
Många av de förskollärare och lärare jag mötte, beskrev att de kände en stor osäkerhet inför svåra samtal med föräldrar och barn. Rädslan framkallade ett undvikande beteende som ledde till svårigheter att samtala om negativa saker gällande barnet – även om det var föräldrarna själva som tog upp problemen. Små saker som undveks växte tillslut till stora berg. Jag har suttit i samtal med lärare på mellanstadiet som inte vetat hur de ska berätta för föräldrarna att skolan vill att BUP ska göra en utredning – eftersom de aldrig talat med föräldrarna om elevens problem. 
Som nybliven arbetsterapeut kände jag samma osäkerhet. Men i mitt yrke ingår ofrånkomligen att möta människor i kris vilket gjorde att det inte var ett alternativ att stoppa huvudet i sanden. Istället valde jag att försöka lära mig så mycket jag kunde om bemötande vid kriser. Jag förstod att jag var tvungen att möta min egen rädsla och fördomar, för att min attityd gentemot den jag möter påverkar hur den tar emot det jag har att säga. Det var oerhört tufft till en början men i dag vet jag att med svåra samtal följer alla möjliga känsloyttringar och det är så det ska vara. Det är inget att vara rädd för.
Under åren som arbetsterapeut i skolan mötte jag många förtvivlade och frustrerade föräldrar som bemöttes med tystnad eller rent av misstro från skolan. Föräldrarna märkte att barnen av olika anledningar inte mådde bra, de var oroliga och ville ha skolans hjälp. Barnen själva hade ofta god insikt i sin problematik och mådde mycket dåligt av att skolvardagen inte fungerade. Många gånger förstod skolan inte ens problemet utan förklarade det med exempelvis att eleven hade ”dålig motor”. Det var tydligt att föräldrarna ofta såg att något inte stämde långt innan skolan gjorde det, många hade anat eller vetat redan i förskolan. Så här i efterhand kan jag faktiskt inte komma ihåg ett enda fall under alla år jag jobbade i förskola/skola/fritidshem, där det visade sig att barnens eller föräldrarnas oro var obefogad.
Hos många i skolvärlden har jag mött ett starkt motstånd mot både utredningar och diagnoser. Det heter att man inte vill ge barnet en negativ ”stämpel” eller etikett. Problemet är bara att de flesta av dessa barn ändå blir stämplade – som lata, omotiverade, besvärliga, kaxiga eller ouppfostrade – utan att någon bryr sig om att försöka se bakom beteendet. Dessa stämplar är oftast långt mer nedbrytande än att få en korrekt diagnos, med det förändringsarbete som kommer till. Som jag tidigare skrev hade många av de föräldrar och barn jag mötte kämpat länge för att få skolans förståelse och stöd. Om skolan lyssnat och agerat från början hade barnet kunnat få rätt hjälp i ett mycket tidigare skede. 
Men det är inte bara barnen som får etiketter, utan även föräldrarna stämplas med olika attribut baserat på beteende – utan att man frågar sig varför de beter sig på ett visst sätt. De kallas oroliga, curlade, besvärliga och kaxiga. Isak Skogstad, ordförande för Lärarnas Riksförbunds studerandeförening refererar till den pågående debatten
Var tredje lärare uppgav i en undersökning i Skolvärlden att de är rädda för att bli anmälda av elevernas föräldrar. Fyra av tio lärare uppgav att de har blivit hotade av en elev eller förälder med en anmälan. Det är ett rätt kaxigt beteende, om du frågar mig.
I stället för att stanna vid att barn och föräldrar beter sig ”kaxigt” skulle jag vilja försöka se bortom beteendet och förstå vad som skulle kunna ligga bakom det. Kan denna ”kaxighet” ha något samband med det jag sett av osäkerheten inför de svåra samtalen och motviljan mot utredningar och diagnoser? Hur ser det egentligen ut för barn som har behov av extra anpassningar och särskilt stöd i den svenska skolan?
Folkhälsomyndigheten uppger i en undersökning att en tredjedel av barnen har minst en funktionsnedsättning. Hälften har enligt föräldrarna lindriga funktionsnedsättningar och något färre har måttliga eller svåra funktionsnedsättningar. Till detta räknas långvariga besvär, allt från astma och allergi till neuropsykiatriska funktionshinder och rörelsehinder. 
I samtalet om funktionsnedsättningar är det viktigt är att komma ihåg att vårt samhälle är utformat på ett sätt som gynnar vissa funktionsuppsättningar men inte andra. Beroende på graden av anpassning kan därför graden av funktionshinder variera. Detta innebär att lindriga besvär kan ge svåra funktionshinder om miljön är otillåtande. Men det betyder också att svåra funktionsnedsättningar inte behöver betyda stora hinder med rätt anpassning av miljö och aktiviteter.
Trots den stora andelen barn och unga som lever med olika funktionsnedsättningar i vårt samhälle,är Sverige det land i EU som identifierar och ger stöd till minst antalet elever i behov av särskilt stöd. Skolinspektionens tillsyn 2013 visar att den vanligaste grunden för kritik var just brister i det särskilda stödet. Hela 7 av 10 grundskolor och 8 av 10 gymnasieskolor levde inte upp till de krav som finns i skollagen. De vanligaste bristerna handlar om att det av åtgärdsprogrammen inte framgår vilka behov eleven har, hur de ska tillgodoses, följas upp och utvärderas. 
När det gäller barn med neuropsykiatriska diagnoser finns färska siffror som är värda att lyfta fram i sammanhanget. De är förmodligen till viss del överförbara till andra funktionsnedsättningar. Tre till fyra elever i varje klass beräknas ha en en sådan diagnos, trots detta anser endast 1,6% lärarna och 20% av specialpedagogerna att de har tillräckliga kunskaper om NPF. Riksförbundet Attentions senaste enkätundersökning visar att nästan alla föräldrar till barn med dessa typ av funktionsnedsättningar anser att deras barn är i behov av stöd och anpassningar men hela 30% av föräldrarna uppger att barnen inte får det stöd de behöver. 
Dags att knyta ihop säcken…
I Sverige lever många barn och unga med funktionsnedsättningar som ger hinder i mötet med deras vardag. Kunskapen om olika funktionsnedsättningar och dess konsekvenser är mycket låg, hos både lärare och specialpedagoger och det särskilda stödet har stora konstaterade brister. Både när det gäller att identifiera behov och ge rätt hjälp i rätt tid. Många barn och unga i behov av särskilt stöd får vänta väldigt länge på rätt stöd. På grund av detta finns – med rätta – många frustrerade barn och föräldrar. 
Utan tillräckliga kunskaper, som riskerar att ge rädsla och en negativ inställning, är det svårt att bemöta barn och unga med funktionshinder på ett bra sätt. Lärare och specialpedagoger behöver utökad kunskap för att detta ska förändrats, men fler behöver också ta till sig att olika professioner behövs för att skolan ska kunna bli mer tillgänglig för alla. Elevhälsan måste få ta plats och deras kunskap bör räknas som jämlik med pedagogernas, men den behöver också utökas med fler perspektiv. Arbetsterapeuter har inte en pedagogisk examen, men är specialister på aktivitetsnedsättningar och hur de påverkar vardagen. Därför borde de ha en självklar plats i arbetet med barn och unga i behov av särskilt stöd. 
I ljuset av allt detta borde det inte vara särskilt svårt att förstå att ett ”hot om anmälan” – mycket väl kan vara ett sista desperat försök att få till det stöd man faktiskt har rätt till. Eller som min man just sa: ”Det kanske inte är så konstigt att det krävs ett besök i helvetet för att få gehör?!”
Vi behöver alla arbeta tillsammans – hela skolvärlden med elever och föräldrar – för att hitta sätt att göra villkoren för utbildning mer likvärdiga för alla elever. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar