tisdag 12 januari 2016

Dags att börja göra!

Jag har just bestämt mej.

Det går inte att fortsätta be snällt om att andra tillgängliggör för mig, bli besviken på vad de inte gjort och gång på gång göra våld på mig själv för att de inte förstått. Jag måste börja GÖRA tillgängligt för mig själv. Och kräva att det accepteras som ett likvärdigt alternativ. Eller helt enkelt bara förvänta mig att de ska acceptera. 

För om jag varje gång accepterar att de inte förstått och "gör ändå" bara för att det blir för krångligt att försöka få dom att  förstå - då fattar dom ju inte. Inte nu och inte sen.

Det förväntas av mig att jag ska delta, så jag tänker delta. Hemifrån min soffa i mitt mörklagda vardagsrum med hjälp av högtalartelefonen. De andra åker själv. Punkt slut. Inget ringa och fråga om det går bra innan. Eller krångla med halvdana lösningar som bara blir mer jobb för alla och ändå för hög belastning för mig i slutändan. 

Jag måste sluta fundera över hur det får mig att framstå och hur de kommer att döma mig. Om de nu skulle tycka att jag är en dålig mamma som inte följer med, vad är jag då för en mamma som följer med men inte kommer kunna finnas där för mitt barn på flera dagar efteråt? Jag vet vem jag är och vad jag står för, det kan ingen ta ifrån mig!

Jag kan inte tillåta mig göra våld på mig själv längre. Det får vara nog nu. 

4 kommentarer:

  1. Bra!! Helt rätt tänk och agerande, för din hälsa och för hela din familjs skull! Vad man vill och önskar är inte samma sak som vad man behöver. I vårt läge måste häslobehovet komma först, hur ledsamt eller tråkigt det än är. Vi lever ju hela tiden med sjukdomens konsekvenser, varför ska inte omgivningen då också ta del av de konsekvenserna?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack vännen! Idag kämpar jag med skuldkänslorna av mitt beslut. Men finns inte på kartan att jag kan pressa mej att åka idag ändå så.

      Kram

      Radera
  2. Ja! Det här är så rätt!

    Oj vad jag behövde läsa precis det här. Ångesten bara släppte, jag kan andas igen! Efter massiv oro inför att jag har ett vårdbesök i morgon, men jag vet att resan skulle leda till katastrofalt låg energinivå. Oro för konsekvenserna av att avboka, för vilken reaktion jag kommer få den här gången. Jag har mötts av så många negativa reaktioner från vården när jag inte tagit mig över en för högt satt ribba. Så jag förväntar mig att det ska bli otrevligt. Tyvärr.

    Tack, det här gav mig kraft att besluta att börja öva stenhårt på att bara peka med hela handen och kräva att ribban sänks. Är det för svårt för dem så står jag stilla här och väntar tills någon klarar det. För mig är det skadligt att slita ut mig. För dem är det svårt att hantera, men det är deras jobb. Ja, det får banne mig vara nog nu!

    Tack och kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å så skönt att höra!!! Berätta gärna hur det gick, om du vill finns jag på mailen. Vi får peppa varandra och hålla ihop. Att stå ut med skulden och skammen som ett otillgängligt samhälle lägger på oss!

      Stor kram och lycka till! <3

      Radera

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...