måndag 18 januari 2016

En gång ingen gång - två gånger en vana...?

Tänkte återkoppla lite hur det gått med detta att göra tillgängligt som jag skrev om i förra veckan:
"Det går inte att fortsätta be snällt om att andra tillgängliggör för mig, bli besviken på vad de inte gjort och gång på gång göra våld på mig själv för att de inte förstått. Jag måste börja GÖRA tillgängligt för mig själv. Och kräva att det accepteras som ett likvärdigt alternativ. Eller helt enkelt bara förvänta mig att de ska acceptera. För om jag varje gång accepterar att de inte förstått och "gör ändå" bara för att det blir för krångligt att försöka få dom att  förstå - då fattar dom ju inte. Inte nu och inte sen."

Trots skammen som följde av beslutet av att vara med på mötet per telefon, och en enorm nervositet för att se hur det godtogs - så gick det faktiskt över förväntan. Jag hade extremt ont och var luddig i huvudet, men fanns ändå med och kunde flika in det jag ville här och där och de kunde ställa frågor till mig. Jag har lätt att känna igen röster och koppla dem till ansikten, så jag visste vem jag pratade med. Det svåra var att veta hur det jag sa landade, svårt med den icke existerande non-verbala kommunikationen. Men samtidigt på ett sätt befriande, då kunde jag ju säga precis som jag tänkte, utan att fundera mer på hur de såg ut att ta emot det. 

Idag tog jag nästa steg - och presenterade mitt dilemma för den vi ska träffa på nästa möte: Att om jag är med "live" på mötet krymper mina möjligheter att vara med mitt barn på hemmaplan, samtidigt är mötet i sig viktigt just för att mitt barn ska få rätt hjälp. Personen vi ska träffa var med på första mötet och uttryckte positiv överraskning över att det gått så bra att jag "bara" var med via telefon. Därför var det inget konstigt att tänka likadant inför det kommande mötet. För hen var det viktigare ATT  båda föräldrarna är med på det kommande mötet - HUR vi är med spelade mindre roll. Hen erbjöd till och med att jag får avbryta mötet när jag inte orkar mer, så bokar vi ett uppföljande möte om vi inte hunnit avhandla allt. Det kändes bra, för som jag mår just nu har jag inte en chans att ta mig någonstans, jag ska vara glad om jag tar mig ur sängen. 

Att vara så här rak och öppen om mina besvär och hur de begränsar mina möjligheter att delta på "normens" vis är svårt. Både för att det känns pinsamt personligt men också för jag vill inte hamna i någon ursäktande "förlåt-tyck-synd-om-mej"- position. Jag vill ju bli tagen på allvar och lyssnad på som vilken "normfungerande" förälder som helst. Samtidigt känns det bra att kunna säga rakt ut: "Så här är läget, jag vill delta men måste få delta på mitt vis, annars fungerar det helt enkelt inte!" Då håller jag i styrpinnen, istället för att lämna över och behöva vänta på någon annan - som ändå inte förstår mig fullt ut. Jag slipper att förklara sönder vad som inte fungerar och kan istället fokusera på att berätta om hur det faktiskt skulle fungera för mig. 

På något sätt är det väldigt befriande. 

På Stresskliniken sa de att det tar 30 gånger av viljemässigt görande att för att förändra ett beteende. Bara 28 gånger kvar att då - innan detta blir till en integrerad del av mig som sitter i ryggmärgen. Puh.

Jag hoppas att detta blir till en god vana hos mig.

6 kommentarer:

  1. Men, vad skönt att de bemötte dig så bra! Och heja dig som vågar ställa krav så att du kan delta!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag blev rädd på allvar av mitt bakslag efter tandläkaren, så jag kände bara att nej, nu går det inte längre! Samtalet gick bra idag oxå! Hur går det för dej? Kram!

      Radera
  2. Jag har i helt andra sammanhang upptäckt att om man vet vad man själv kan stå för och klargör det: "Så här är det", vänligt men bestämt och utan ursäkter, så blir det snabbare accepterat av andra än vad man själv trodde. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det hjälper verkligen att själv vara trygg och bestämd. Sen kommet det inte fungera alla gå ger, det är jag medveten om.

      Radera
  3. Bra att du vågade! :)
    Trygg och bestämd får bli mitt nya mantra, jag vill också försöka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Heja dej!
      Håller tummarna för att du får känna dej trygg och bestämd.

      Radera