onsdag 13 januari 2016

Krälar i skammen av att inte klara av

Det första jag känner när jag vaknar är dåligt samvete.

Och det växer då jag ligger kvar i sängen för att vakna ordentligt innan jag går in till de andra. 

Jag står fortfarande för valet jag gjorde igår, att jag kommer att genomföra mötet idag på det sätt jag klarar av. 

Men jag skäms. 

Skäms för att jag behöver sova ensam för att överhuvudtaget klara av dagarna. Skäms för att mannen får ta all kontakt med sonens vård. Skäms för att jag inte kan vara den där synligt engagerade mamman. 

Det jag vill är att vara en varm, kärleksfull och närvarande mamma som bryr sig om och älskar mitt barn på alla sätt. Och det är jag, och gör jag på mitt eget sätt. Jag vet att mitt barn vet det och känner att jag älskar honom. 

Jag klarar bara inte av att leva upp till samhällets syn på vad det är att vara mamma. Och min egen. Jag har massor med föreställningar om hur jag vill vara.

Diskrepansen mellan det jag vill och det jag förmår är enorm - och det skapar skam. Jag skäms för att jag inte klarar av att vara som normen, men normen är inte skapad för någon som mig. 

I mitt huvud tänker jag att det är i mötet med det normativa min nedsatta funktion blir till ett funktionshinder. Det är en teoretisk tanke att hänga fast vid, men det är ingen tröst. Det enda jag känner är skuld. Den ökar alltid i omfattning när min funktionsnedsättning möter otillgängligheten och omfamnar då även sådant jag tidigare accepterat.  

Som att sova ensam för att på ett bättre sätt kunna vara en närvarande mamma på dagen. Det är ett medvetet, genomtänkt val, en strategi för överlevnad på bästa möjliga sätt. Det handlar varken om bekvämlighet eller lathet. Så varför skulle jag känna skam eller skuld?

Vi måste seriöst fundera över det här. Vad som händer i ett samhälle där vi är så bundna vid att det finns en stark norm. Så mycket outtalade och uttalade förväntningar och krav på att fungera, tänka och känna på ett visst sätt. Ställa oss själva frågan varför jag förväntar mig att saker ska göras som det alltid gjorts. Utmana föreställningen om att det inte fungerar annars. 

Ett samhälle behöver normer och regler. Ja. Men måste det innebära en exkludering av de som inte fungerar som den angiva normen? Och vem bestämmer vad som ska vara normen? Den stora massan?

Stora funderingar och allvarliga tankar, som placerar skulden där den hör hemma. I problematiska tankemönster baserade på ett otillgängligt, normstyrt och oreflekterat samhälle. 

Skammen lättar, jag är fri från skuld. 

2 kommentarer:

  1. Exakt, du är fri från skuld, för du gör så gott du kan och mer kan ingen göra, vad än normen och kraven säger.
    kram Sofia

    SvaraRadera

Om varför jag inte använder begreppet kroniskt trötthetssyndrom

Det var varit mycket i media om ME/CFS den senaste tiden, vilket är glädjande. För ju mer uppmärksamhet sjukdomen ges och ju mer relevant f...