söndag 17 januari 2016

Pudelns kärna

Jag känner ett behov av att be om ursäkt.

Som att jag skrivit om saker som inte passar sig att skriva om öppet. Som att det är sådant som ska gömmas undan och inte talas högt om. Den där skammen ni vet.

Men vad har jag egentligen att ursäkta?

Det här är mitt place, min sfär. Du är självklart inbjuden hit annars skulle jag inte blogga, men jag kan inte ändra på mig för din skull. Jag är här, för min egen skull, och det här är en spegling av det som händer mig och hur det får mig att känna. Mitt sätt att reflektera, min ventil. Orden jag skriver är de jag hade sagt till min bästa vän, om jag orkat med att samtala. Om det jag skriver kan hjälpa någon annan är jag bara tacksam, men jag kan inte be om ursäkt för hur mitt liv ser ut och hur det får mig att tänka och känna.

Nog om detta. 

De senaste inläggen har handlat om att jag måste börja _göra_ tillgängligt istället för att vänta, om den skam och skuld otillgängligheten skapar, att jag saknar vårdens validering och hur otillgängligheten skadar både kropp och själ. Det finns en röd tråd här och en underliggande frågeställning.

Hur mycket mer klarar jag av? Fysiskt och psykiskt? Hur mycket utav det jag vet att jag har framför mig kommer jag att kunna "pejsa runt"? När måste jag säga stopp på grund av att konsekvenserna blir för stora och långvariga? Hur mycket till tål jag innan jag riskerar att överbelastningen går över i en långvarig försämring?

Jag lever mitt liv i en omöjlig ekvation. Det spelar ingen roll hur många aktiviteter jag än plockar bort innanför hemmets fyra väggar, energin räcker ändå inte till mina måsten utanför huset. Belastningen blir för hög så fort jag kliver utanför dörren hur jag än gör. Det blir för tungt fysiskt och för många sinnesintryck samtidigt. Det är ju inte ens så att jag har energi nog att orka med det mest basala på hemmaplan. Under ett bakslag halkar jag ner ytterligare ett pinnhål i energinivån och blir ännu känsligare för belastning. En ond cirkel som ibland inte går att ta sig upp ur till samma nivå som jag var på innan jag hamnade där. Detta är det jag inte riktigt vet hur jag ska hantera just nu, och som ligger till grund för flera av de föregående inläggen.

Det blir obalans hur jag än beter mig och min undran är hur länge jag kan fortsätta?

Att varje dag behöva pressa mig själv för att göra det mest basala i vardagen är krävande både fysiskt, psykiskt och mentalt. Men jag är inte rädd varken för smärtan eller för de andra symtomen ett bakslag ger, inte heller för de psykiska konsekvenserna. Jag klarar av att hantera det, även om det är jobbigt. Nej, jag är rädd för att överbelastningen ska göra det omöjligt för mej att vara delaktig i mitt liv, och att jag ska tvingas dra mig undan från min familj ännu mer.

DET skrämmer mig på riktigt! 

2 kommentarer: