tisdag 19 januari 2016

Vi behöver jobba på djupet!

Tänkte försöka samla ihop mina tankar kring detta med sjukförsäkringen, de höga sjuktalen och vad jag tror måste till för att vända skutan. 

Regeringens åtgärdsplan för att minska sjuktalen är omfattande. Men det finns saker som ligger på ett djupare plan som de inte alls tar upp. 

Att vara sjuk eller funktionsnedsatt omgärdas av väldigt mycket lögner, fördomar och misstro. De finns i mötet mellan vårdgivare, patient och myndighet, mellan olika vårdgivare och i samarbetet mellan olika myndigheter. I media, bland gemene man och bland politiker. Misstron och fördomarna - kring att en utmattad inte vill jobba, att någon med ångest bara måste ta sig i kragen och att de som behöver assistans fuskar sig till mer än de behöver - finns på riktigt och på alla nivåer i samhället.

Kunskapen om vad olika nedsättningar av funktionen innebär för patienten och vad det kan få för konsekvenser i vardagen är generellt låg, även i läkarkåren, vid Försäkringskassan och bland politiker. Olika professioner i vården utnyttjas inte effektivt och patienters kunskap om sin egen situation varken lyssnas på eller tas hänsyn till i tillräckligt stor utsträckning. 

Försäkringskassan verkar inte bara ha "satt skräck" i patienterna. Många läkare har ett väldigt undvikande beteende gentemot dem istället för att stå upp för patienten och sin egen professionella bedömning. Det finns de som sätter en annan diagnos på läkarintyget än den patienten har, för att det är större chans att det blir godkänt då. Det här är ett stort problem! Om läkare skriver andra diagnoser för att få intygen godkända istället för att förtydliga hur den nedsatta funktionen påverkar individens aktivitetsförmåga - hur ska läkaren någonsin kunna motivera rätt behandling, när fel diagnos presenteras för Försäkringskassan? Och hur ska arbetsgivaren kunna göra rätt anpassningar för att möjliggöra återgång till arbete? 

Likaså används argumentet "det där kommer Försäkringskassan aldrig godkänna" som motivering att inte sjukskriva över huvud taget. Det är ungefär lika bakvänt som när läkarna på en geriatrisk mottagning jag arbetade vid, inte ville remittera de yngre patienterna vidare till Medicinsk rehabilitering - för att de tog emot så få patienter. Om de istället remitterat alla våra patienter som hade behov av det, hade det kanske blivit tydligt för de styrande att Medicinsk rehab behövde utöka sin verksamhet?

Om inte läkaren som har kompetens och befogenheter att ställa en medicinsk diagnos är villig att ta striden för patienten gentemot Försäkringskassan, vem ska då göra det? Om en stor del av sjukskrivningarna på papperet är något annat än i verkligheten hur ska vi då någonsin komma på rätt köl? Hur ska kunskapen kunna öka om det handläggarna får på papperet är lögn? Hur ska vi få bort fördomar om olika diagnoser om de hela tiden cementeras av de professionellas osanningar eller "vita lögner"?

Trots att många handläggare på Försäkringskassan inte har tillräcklig kunskap om olika sjukdomar och funktionsnedsättningar sär de trots allt ansvariga för att rätt åtgärder genomförs i sjukskrivningsprocessen. Hur många gånger görs felprioriteringar på grund av okunskap? som i sin tur förlänger sjukskrivningarna? Om handläggarna dessutom möter patienter som - i sjukintyget - har fel diagnos, hur ska de då någonsin lära sig skilja på de olika diagnoserna utifrån de klienterna berättar? Hur ska deras tilltro till det klienten berättar kunna stärkas? Min handläggare visade under senaste mötet sitt rätta ansikte är hon på allvar menade att depression ofrånkomligen ingick i diagnosen utmattningssyndrom. Något som aldrig ingått i min sjukdomsbild! Det är kanske inte så märkligt ändå att hennes prioriteringar har varit så tvärt emot det jag förväntat mig?

En del av problemen måste tillskrivas vårdens struktur och hierarkier - dessa måste både brytas och bytas ut. Det finns exempelvis studier som visar att betydligt fler sjukintyg godkänns om arbetsterapeuter deltar i bedömningen av hur patientens nedsatta funktion påverkar aktivitetsförmågan. Varför används då så få arbetsterapeuter till detta i praktiken? Varför arbetar arbetsterapeuter på vårdcentraler så i skymundan? Varför arbetar de inte självklart i team runt patienterna från dag ett? Kanske för att arbetsterapeuten inte räknas som tillräckligt jämställd med läkaren? Arbetsterapeuter verkar inte ens vara ett självklar yrkeskategori att inkludera varken i utmattnings- eller smärtvård, trots att de är specialister på aktivitetsnedsättningar i vardagen. Varför?

Nog med mitt negativa klagomåls-ordfamlande för idag. Det är bara att konstatera att problemen som måste lösas är många. Och mycket ligger på ett djupare värderings-plan.

Om vi inte byter ut lögner, fördomar och misstro mot ärlighet, kunskap och förtroende kommer vi inte kunna att vända detta, hur många bra åtgärdsplaner och strategier som än presenteras!

9 kommentarer:

  1. Det borde vara "lag" på att läkare inom ett visst område själva borde ha varit med om det dom ombeds utföra sitt yrke inom! Det GÅR INTE att gå till en fullt fungerande frisk hurtig energisk läkare, när man själv knappt har energi till att ta sig till mottagningen, och få den hjälp, respekt och medmänskligt bemötande man har rätten till att få vid besöket. Var man minsta hoppfull på vägen dit, så är det helt borta när man (gråtandes) går därifrån. Ännu ett värdelöst möte med läkaren som både visar sitt ointresse och nedvärderar dina smärtor.
    När man kan mer om sina symtom och sjukdom än läkaren!
    Och varför kan vi (smärt-)drabbade inte hålla ihop via nätet, man kan ju vara anonym för det (helst) men ändå känna att man är en grupp. Det finns grupper och stöd för i princip alla sjukdomar utom kroppslig värk! Man känner sig så fruktansvärt ensam och utstött av allt och alla! Ett pepping-team via mail?
    Din blogg är "mitt i prick" och du är stark - kämpa på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 Känner igen mej i din beskrivning, tyvärr. Någonstans är jag ändå övertygad om att det måste gå ändå, utan egenupplevda erfarenheter. Genom att lyssna på sina patienter - och lägga upp vård och behandling utifrån deras upplevelser skulle vi komma mycket närmare det vi behöver. Detta kräver inte att läkaren själv gått igenom allt vi gått igenom - om våra röster tilläts väga tillräckligt tungt.

      Jag tror nog att det finns supportgrupper för smärt-drabbade, har dock dålig koll så här på rak arm. Jag har under åren fått min egen supportgrupp, av nära vänner som vet och förstår. Det är inget organiserat men jag vet att de finns där.

      Tack! Jag vet inte om jag behöver vara stark, men jag är glad att du gillar min blogg.

      Radera
  2. Så bra uttryckt!! Jag känner både häpnad och frustration för de enkla lösningar som presenteras kring detta så komplexa problem! Och för att inte tala om hur sjukvården ser ut vad gäller väntetider, utredningar, brist på kunskap kring ovanliga diagnoser osv Allt detta gör ju också att sjukskrivningarna blir så mycket längre och att patienten kanske försämras under resans gång för att hen inte får någon hjälp eller får helt fel hjälp!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker att det det du tar upp - om väntetider, utredningar och brist på kunskap - borde tas upp som endel av målen för att minska sjuktalen - ökad kunskap och fokus på att patienterna ska få rätt hjälp i rätt tid! Tack för din kommentar!

      Radera
  3. HM.. Jag skrev ett mycket långt svar i ett av dina andra inlägg, men det var så långt att din blogg refuserade det med för många tecken o när jag skulle redigera blev det så yxat så svaret var inte längre begripligt.

    Jo jag hör till de som fått en annan kod av dr än vad jag eg har. (en av dina följare som sen över ett år läst hela din blogg helt och följer noggrant vad du skriver.)

    I det borttappade svaret jag skrev, skrev jag också det att: Min dr backade inte upp mig ett enda smack på avstämningsmötena utan satt knäpptyst, och tittade i golv och tak och mest såg ut att önska sig en fallucka.

    Detta ledde till att jag fick helt anföra mitt " försvar" mot FK totalt själv OCH jag hade ingen tilltro, jag vara bara en" sketen" liten patient som ändå inte hade någon som helst trovärdighet.

    FK ansatte hårt och jag försökte efter bästa förmåga förklara hur min vardag ser ut, (som din), varför jag inte orkar göra saker, varför minsta lilla kan tippa mig över gränsen, varför jag måste utebli från jobb skola etc.(Innan jag fick sjukersättning 2011).

    Eg är det ju faktiskt en själv som kan beskriva varför på bästa sätt. andra, dr mfl även om de har den medicinska kompetensen så kan ju eg inte de alltid förklara bäst hur det O-funkar i ens vardag. Så jag beskrev efter bästa förmåga hur allting påverkar mig, och varför det verkar bli ackumulerade effekter, alltså att jag saknar återhämtningsmöjlighet med mer.

    MEN dr satt som en mussla under precis hela mötet och sade alltså inte pip.

    Så FK bedömde på det att jag enligt egen utsago inte kunde jobba, orsak lathet och social fobi och ung som du skriver, dålig motor och motivation och att jag inte VILLE anstränga mig för att återgå i jobb.

    Detta var naturligtvis en totalt falsk bild av vad de målade upp, men så blev resultatet eftersom dr inte backade upp mig.

    detta fick han minst sagt höra sedan och med hot om anmälan för försummelse och underlåtenhet, att då borde han inte ha gett mig någon diagnos alls om han inte tänkte backa upp det han själv framför! Så öppnade han munnen på nästa avstämningsmöte. Men det var lite sent ändå. De hade ju redan fått uppfattning att jag var ovillig.

    Jag skrev en dagbok på 2 veckor i princip timme för timme, vad som inte funkade hur min vardag såg ut, och skickade till FK, som inte ens läste den tror jag. De struntade fullkomligt i den.

    Men sedan kom en psykolog in i bilden och läxade upp doktorn, iom att psykologen inte kunde utfärda intyg så var det faktiskt dr jobb, och det skulle ske i skenet av min utmattningsgrad.

    Ääntligen fick dr ändan ur vagnen, och ett tag därpå signalerade FK efter mycket om och men att de var villiga att titta på sjukersättning. Historien är lång och slutar inte där, men som svar till detta inlägg så avslutar jag med detta just här.

    SvaraRadera
  4. Fortsättning föregående kommentar: Jo precis hur ska FK kunna bedöma en sjukdom om Dr ger en fel diagnos och patienten säger något annat som inte stämmer med den sjukdomskod dr gett?

    Samtidigt som det är komplext. De med ME, smärta är en väldigt heterogen grupp och ja det finns inslag som överlappar varann på flera sätt.

    Visst finns det patienter som har en egen depression i sin sjukdom också, men då ska det enligt socialstyrelsen inte betecknas som utmattningsssyndrom utan i största mån anges ex klinisk depression, atypisk depression, ja det tillståndet ska då stå först, att då ska inte begreppet utmattningssyndrom användas.

    Men försäkringskassan vill ju INTE särskilja på tillstånd heller faktiskt utan betraktar allt som psykisk ohälsa och ovilja att återgå till jobb.

    Många med ME har inte depression i sig, men det kan uppkomma som sekundär reaktion på att tillståndet är gravt, inskränkande och än så länge obotligt! DET kan göra att man pga det utvecklar en sk sekundär depression. Det kan naturligtvis göra det mycket svårare att avgöra, är personen inneboende deprimerad och bör ha detta tillstånd som huvuddiagnos?eller är det en reaktion på situationens allvar?

    Men oavsett så försvårar ju detta bedömningen av vad som är det ena eller det andra, men det betyder ju att FK handläggarna behöver bredda sig. De är inte doktorer, en del kan ju vara handläggare som har vårdutbildning, alla behöver ju inte vara socionomer.
    Men jag menar, det är ändå de, som oftast utan läkarkunskaper ska fatta beslut om man ens får sjukpeng/sjukersättning, och då MÅSTE de ju faktiskt kunna förlita sig på expertisen(doktorer) också. Så att som dr skriva fel diagnos är inte bara upprörande utan kan ge allvarlig felbehandling också.

    Vid utmattningssyndrom kan man ju tex motionera, och det är inte skadligt även om orken inte finns sas. Men med ME, EDS etc så kan ju motion vara rent skadligt att ens föreslå, och ME, utmattningssyndrom, depression och fibromyalgi överlappar varandra förvisso, men det betyder INTE att det är samma sjukdom och kan behandlas på samma sätt.

    SSRI preparat brukar ge föga effekt på en ME patient tex, just för att dessa sällan är deprimerade, och det är inte i huvudet, eller ovilja eller håglöshet(depression) det är frågan om..

    Det kan se så ut eftersom man måste sova så förskräckligt mycket och vila, så kan det för oinvigda se ut som håglöshet, men man MÅSTE skilja på håglöshet och utmattning, att man inte kan men vill!

    Att bli utjagad på motion när man inte orkar hjälper ingen, och det handlar inte om att rycka upp sig och skärpa sig och ta sig i kragen. Om människor kunde förstå denna betydande skillnad så skulle det vara mycket värt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina svar. Jag tycker att ditt exempel på hur du blev bemött är ett typ-exempel på när läkaren borde skrivit rätt diagnos och stått upp från början - och att om detta fördröjs så blir det ännu mer komplext.

      Hur som helst anser jag att läkaren och försäkringskassan tillsammans borde göra bedömningen om sjukskrivningen - och gärna utifrån fler i teamets bedömning.

      Radera
  5. Jag har adhd och Aspergers syndrom och har i tre år ändå lyckats arbeta 75%. Jag tog en anställning med den tjänstgöringsgraden då jag vet att där går "smärtgränsen" och hade först sjukpenning 25%.

    Ansökte om sjukersättning 25% fr.o.m. september 2015 men fick avslag! Man ansåg att "alla rehabiliteringsåtgärder ej var uttömda". Väntar nu på omprövning av beslutet och fick hjälp med att skriva denna av juristen på Autism- och Aspergerförbundet som påpekade att beslutet är fattat på felaktiga grunder eftersom detta är LIVSLÅNGA funktionsnedsättningar och därför inte går att rehabilitera!

    Jag talade med aktuell handläggare och då sa hon först att jag hade "sjukdomar" vilket jag direkt rättade, dessutom trodde hon faktiskt att "sjukdomen autism" gick att medicinera!

    Detta är den kunskapsnivå som en del av handläggarna på försäkringskassan ligger på gällande Neuropsykiatrisk funktionsnedsättningar- skrämmande!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag delar din erfarenhet om den bristfälliga kunskapen om olika diagnoser och dess konsekvenser i vardagen. Det är skrämmande! Människor som ska arbeta med att ta beslut om sjukpenning och rehabiliterande åtgärder måste ha kunskap om dem som de möter.
      <3

      Radera