tisdag 9 februari 2016

Att göra passiv eller mer delaktig?

Att vara arbetsterapeut innebär att varje dag ta en lång rad med beslut - och vara beredd att stå för dem. Beslut som påverkar människors liv, personals arbetssituation och en enhets ekonomi. Enkla beslut - och väldigt svåra beslut. Allt från att välja att verkligen lyssna till personen som jag ska hjälpa, hur jag prioriterar mina resurser och hur jag väljer att värdera vad som är rimligt och i proportion till någons förmåga. Arbetet bygger på viktiga grundläggande värderingar om människan, (Etisk kod för arbetsterapeuter 2012) och om jag glömmer bort dem eller väljer bort dem kan der leda mig väldigt fel.

Jag har sett rätt val göra mirakel - men jag har också sett hur felaktiga val fördärvat människors tillvaro.

Ofta är vi arbetsterapeuter - per automatik - lite på kant med världen vi jobbar i, eftersom yrkets värderingar, beslut och fokus är personens helhet och aktivitetsförmåga. Det gör att vi tvingas att se till mer än det som händer i stunden då vi ses. Mer än till det som personen uppvisar vid en specifik tillrättalagd undersökning. Och till så mycket mer än enbart en persons fysiska funktionsförmåga.Vi har många delar att väga in för att kunna lägga hela pusslet. Det är inget enkelt arbete. Men väldigt viktigt.

Om vi inte orkar, vill, ids eller vågar "komma på kant med omvärlden" för våra klienters skull är det lätt att vi för enkelhetens skull anammar någon annan yrkeskategoris tankesätt och glömmer bort vårt eget yrkes värderingar.

Om det händer kommer även mina åtgärder att börja halta. För vårt arbete bygger på vissa grundläggande principer.

Grunden för mitt arbete har alltid varit och kommer alltid att vara:
"Arbetsterapeuten ska arbeta för att främja möjligheter till aktivitet och delaktighet för att en person ska kunna leva ett så gott liv som möjligt. Detta ska ske med utgångspunkt från personens syn på sin situation och sina behov. Arbetet ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet och ta hänsyn till möjligheter och hinder i omgivningen." (Etisk kod för arbetsterapeuter)

I mitt arbete måste jag alltså lyssna på min klient, för att kunna förstå vilka vardagsaktiviteter hen vill och behöver kunna utföra. Sedan är mitt jobb att hjälpa klienten att hitta vägar för att övervinna de hinder som finns för att hen ska kunna att vara delaktig.

Och det ska handla om ett gott liv - inte på det sätt jag anser är gott - utan det min klient anser är gott.

Grunden till att jag skriver det här inlägget är en tråd på Twitter. En vän med ME/CFS och fibromyalgi skriver om den elscooter hen fått som hjälpmedel men som är så stor och klumpig att den omöjligt kan fylla sitt syfte:
"Insåg att de överhuvudtaget inte hade lyssnat eller brydde sig om mina behov, de ville bara ge mig en scooter de hade. Mina invändningar tystades ner och viftades bort. När jag påpekade klumpigheten mtp tex affärer, så fick jag höra att jag kunde ställa den utanför och gå inne i affären, hängandes över en kundvagn som stöd. Trots att jag inte kan gå mer än 20 meter. Men de var rädda för "passivisering" och för att jag skulle bli "för beroende" av den och inte "våga" gå även om jag blev bra. (@FunkisHen)" 

Ibland verkar just detta med "att behålla gångförmågan" vara något heligt. Något som ska försvaras till varje pris oavsett vad kostnaden blir. Som att "ha gångförmåga" är själva symbolen för ett självständigt liv. Jag upplever att även jag som arbetsterapeut har uppmanats till att inte bidra till att försämra gångförmågan, genom att jag uppmanats att in i det längsta undvika att förskriva rullstol. Trots att just gångförmåga i sig själv - som fristående funktion - inte tillhör mitt huvudområde.

Men vad betyder det egentligen om jag kan gå - om det kostar mig energin för vardagens alla andra aktiviteter? Och vem kan ta sig rätten att bestämma vad som är viktigast för en person om inte personen själv? 

Jag förnekar inte att det får stora konsekvenser när någon förlorar sin gångförmåga. Men å andra sidan finns det många som inte kan gå men som ändå lever fullvärdiga liv. Det går inte komma undan att vi i diskussionen om gångförmåga verkligen måste fundera över varför vi lägger så stor vikt vid just "att kunna gå". Är det för att det är normen? Att människan är född till att använda sina ben för att gå? Så kan det ju vara. Men samtidigt väljer vi att ersätta gång med att cykla, åka buss, ta tunnelbanan eller köra bil - och kanske sitter vi hela dagarna på jobbet - men det anses inte som provocerande val överhuvudtaget.

För mig är gångförmåga och "att gå" en fysisk kroppsfunktion. Men för att kunna tala om aktivitetsförmåga måste den funktionen sättas i relation till en aktivitet och en miljö. Att "främja möjligheter till aktivitet och delaktighet" borde alltså för en arbetsterapeut inte i första hand handla om att bibehålla kroppsfunktionen gångförmåga. Vi behöver se gångförmågan i sitt sammanhang och i proportion till kostnaden i energi och förlorad aktivitetsförmåga. Och någonstans avgöra om det är rimligt att prioritera icke förlorad gångförmåga om det får minskade möjligheter att kunna vara delaktig i sina andra vardagsaktiviteter till följd.

Istället för att jämföra vilka kroppsfunktioner som förändras i och med användandet av ett hjälpmedel borde vi fundera över om möjligheterna till aktivitet och delaktighet minskar eller ökar. 

Att ta en promenad är exempelvis en aktivitet som normalt förknippas med att gå, men som faktiskt inte nödvändigtvis måste innebära att någon använder gångförmågan. Aktiviteten promenad innehållet fler dimensioner än bara kroppsfunktionen gångförmåga. I alla fall i min värld. Det handlar om att få luft och miljöombyte, att få komma ut och vädra själen, känna andra dofter och känna solen eller regnet mot min hud. Därför är det fortfarande att ta en promenad även om jag gör det i en elrullstol, eller med hjälp av rollator eller någon skjutsar mig i rullstol. Jag saknar att promenera - jag saknar alltihop även att gå - men för att komma ut på promenad är inte gångförmågan varken det avgörande eller det viktigaste. Inte heller om promenaden till affären enbart ses som en transportsträcka. Om jag däremot ansett att promenaden var samma sak som fysisk aktivitet och träning, hade gångförmågan däremot både varit den avgörande och viktigaste faktorn att behålla. 

Vid just ME/CFS - som exemplet ovan gällde - finns det ytterligare avgörande aspekter att ta hänsyn till när det gäller tex behov av elrullstol:
Eftersom en person med ME/CFS måste undvika överansträngning behöver jag som arbetsterapeut tänka - hur kan patienten vara så delaktig hen vill i vardagen med så lite risk för överansträngning som möjligt? Att hitta energisnåla vägar innebär i detta fall inte en risk för "passivisering" eller risk för att bli "beroende" av olika hjälpmedel. Det innebär en hjälp att kunna fortsätta att leva ett aktivt liv trots en mycket funktionsnedsättande sjukdom.

Jag hoppas att den här texten har fått dig att inse att risk en för nedsatt kroppsfunktion inte alltid är densamma som risk för passivisering. Att det tvärt om kan öppna dörrar till en större delaktighet och möjlighet till ett självständigt liv. Och att det kan vara värt det!

----------------------------------------------------------------------------------------

6 kommentarer:

  1. Den här texten vore fantastisk som artikel i en tidning för Arbetsterapeuter! Vore något att skicka in, tycker jag. Den dagen du själv orkar förstås. Egentligen borde de ta in flera av dina texter som krönikor utifrån perspektivet av att vara både arbetsterapeut och själv funktionsnedsatt. Tror säkert att andra som är yrkesverksamma skulle tycka det vore intressant och nyttigt att läsa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Din kommentar blev en bekräftelse på det jag själv tänkt, och fick en liknande kommentar av en annan vän - så texten är inskickad, men har inte fått något svar än.
      <3

      Radera
    2. Super! Vad spännande. Hoppas! 😃

      Radera
  2. Tänkvärt! Jag är nyutexad AT och där jag jobbar (äldreboende) talas det mycket om gångförmåga som om det vore något heligt och avgörande för att vara en människa. Att tex inte förskriva en rullstol till en sk gångare är det vissa AT som vägrar men precis som du säger kan en rullstol vara ett smart och energibesparande sätt att använda sina resurser på bästa sätt! Jättebra texter, hoppas också på publicering, inte minst som reflektionshjälp för oss nyutexade som behöver höra många perspektiv för att navigera rätt och hitta vår egen väg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Ara!

      Å, vad jag blir glad att du har hittat hit! Jag hoppas att du stannar kvar och hittar mer saker som får dej att reflektera och bli styrkt i ditt sätt att tänka och reflektera som arbetsterapeut! Grattis till världens bästa yrke förresten!

      Jag blir så frustrerad av att höra när "kollegor" missar att "försvara" det viktigaste vi arbetsterapeuter har - synen på och kunskapen om aktivitet och aktivitetsförmåga.

      Låt inte någon ta lusten och klokheten ifrån dej, och sprid gärna bloggen om du villl!

      Kram! <3

      Radera

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...