torsdag 18 februari 2016

Inte min skam

Är så trött idag att det känns som att jag vill krypa ur min egen kropp och in längst in i en grotta och stänga ute världen - länge. Vill ge upp, ge efter för tröttheten, fly och fullkomligt skita i världen - och bara få sköta mig själv.

Jag förstår inte hur jag ska orka men har samtidigt inget val att faktiskt låta bli. Min livssituation innefattar fler än jag själv, människor jag älskar och bryr mig om. 

Det är avskyvärt att vara såhär trött. Det är bara som ett stort fett kvitto på min oförmåga - kastad rakt i ansiktet på mig. Ett äckligt bevis på att jag inte är kapabel. Att jag inte kan styra över hur min kropp (inte) klarar belastning. Att min kropp är den som bestämmer, inte jag. 

Det har blivit så tydligt med de senaste mötena jag varit med på att även att jag ligger hemma på min soffa och deltar via telefon så är det en enorm påfrestning. Att trots att jag i princip eliminerat den ogynnsamma fysiska belastningen så fungerar jag inte som jag ska. Min hjärna klarar inte av att processa allt som sägs och även om jag hört vad som sagts kan det dröja flera dagar av bearbetning innan det verkligen landar. 

Det blir totalt kaos i min hjärna. Det gör att jag inte har förmågan att ge respons på det som sägs på det sätt jag skulle vilja. Det känns inte som ett psykologiskt problem uran att det är mina kognitiva förmågor som blir överbelastade och stänger av. Det är inget nytt, men det blir väldigt tydligt att också en ren kognitiv belastning ger de här konsekvenserna. Vanligtvis har jag ju ofta en för hög fysisk belastning samtidigt och då stänger hjärnan ner i ett mycket tidigare skede. I de här fallen kan jag inte "skylla" på för hög fysisk belastning. 

Till känslorna av denna enorma trötthet, det oprocessade materialet som snurrar som en loop i min hjärna, försöken att förstå vad som egentligen sades på mötena och vilka konsekvenser det kommer få ger känslan av otillräcklighet som min oförmåga skapar en enorm känsla av skam. 

Jag skäms så för att jag inte är frisk och stark. Över att jag inte kan delta i möten på det sätt människor förväntar sig. Att jag trots i andras ögon drastiska anpassningar ändå inte fungerar "som folk". Att den där personen som varit snabb och smart nu inte ens klarar av att processa det som sägs i realtid.  Att det som varit en av mina styrkor nu bara får mig att känna mig svag. 

Jag skäms för att vara annorlunda - fungera annorlunda. Både att jag skiljer mig från normen, men också att jag skiljer mig från det som tidigare varit mitt sätt att fungera. Skammen över att inte klara av att leva i världen utan att tvingas att dra sig undan den. Bara i detta att ha ett behov att dra sig undan ligger en skam. Som att det är något fult och konstigt. Det gör mig liten och sårbar. Får mig att känna mig trängd. 

Jag skäms också över att jag skäms. För att jag enligt mina värderingar inte har något att skämmas över. Under alla år som arbetsterapeut har jag ju hjälpt andra att inte skämmas. För det är ju ingen av oss som gjort något fel. Som har någon egentlig anledning att känna skam. Ändå skäms jag, och det får mig att skämmas. 

Det är i mötet med den otillgängliga världen som skammen kommer. I somras när jag fick ta dagen som den kom och göra saker i min takt då skämdes jag inte alls. Då var jag lycklig, stolt över det jag genomförde och jag kände stor tacksamhet till livet. Trots mycket begränsad energi och trots en kropp som regerade med onormalt mycket smärta. Samma kropp och oförmåga men helt annan känsla.

Så det är därför jag ändå skriver om den - otillräckligheten och skammen. För jag vill att du som räknar dig till de normfungerande, du som oreflekterat tar dig igenom dina dagar, som arbetar på och fungerar. Jag önskar att du tog mindre för givet, att du reflekterar över vad som krävs för att leva som du gör, att du inser vad det egentligen är du förväntar dig att dina medmänniskor ska klara av. 

Att du som möter människor i ditt arbete inser att det är skillnaden mellan det du förväntar dig och det människan framför dig faktiskt klarar av - som skapar en känsla av skam. 

Och den skammen är inget du kommer känna av. Skammen som din oförmåga att anpassa verkligheten skapar, får någon annan bära. Det är ingenting som är endel av den som inte klarar av - det är inte den icke normfungerandes problem. 

Du borde bära skammen - inte jag. 

Så snälla, jag ber dig att du ska försöka förstå - att DU behöver anpassa världen för att det minskar min skam. Jag kan kämpa som en galning för att vägra ta emot skammen, att inte skämmas för att vara annorlunda än du. Men mitt problem med skam är inte mitt i grunden, det är ditt. Du äger den men jag får bära den.

Jag skapar inte min skam - utan den uppkommer i mötet med otillgängligheten. I ett samhälle som inte är till för alla. Där alla inte räknas som lika mycket värda. Skammen är en del av diskriminering och förtryck. 

Ett kvitto på ett ojämlikt samhälle.

7 kommentarer:

  1. Helt rätt, att det är i mötet känslan av skam uppkommer - inte av sig själv. Genom den andres orealistiska förväntningar som förmedlas både uttalat och outtalat skuldbeläggs den som inte kan leva upp till förväntningarna. Som om den har ett val...

    Jag förstår också det enormt frustrerande och ledsamma av att inte kunna uttrycka, sortera eller minnas allt man vill och verkligen behöver. När det är så viktigt att just det ska funka där och då. En del brukar spela in vårdmöten för att senare kunna lyssna igenom samtalet igen och då få med alla bitar man så lätt missar. I den bästa av världar borde man få ha flera korta vårdmöten för de som behöver det samt att samtalet spelas in och att man kan få komplettera skriftligt genom mailkontakt. I den bästa av världar...

    Dra dig undan nu och vila om det går, du behöver det för att överleva. Du är inte ensam även om du behöver vara ensam, vi är många som tänker på dig! Varma kramar!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack min vän för dina kloka ord. Nu har jag "ältat", vilat och landat lite. Kram!

      Radera
  2. Den eländiga skammen - och skammen över skammen, tänk så mycket kraft den tar från oss.
    Styrkekramar till dig Malin!!!
    Sofia

    SvaraRadera
  3. Men kära du! Kan du inte låta din man gå helt på dessa möten? Att han får ta anteckningar etc. Att han kommer hem, delger dig i portioner vad som sagts, att du då kan få skriva ned hur du och din man resonerar om problemet med barnet så du hinner få chans att processa?

    Alltså jag menar att: han går dit, lyssnar och antecknar. Sedan att ni hemma lugnt resonerar om det som sagts, och att du senare när den infon landat kan skriva ned vad det är du tycker behövs. Att han tar med sig detta till nästa möte. Då representerar du ju dig själv och honom utan att behöva vara närvarande just på sekunden.

    Att han understryker att NI har gått igenom mötet efteråt och att ditt och datt som är nedskrivet av dig absolut representerar dig också, att detta ska tas med i deras beslut och avvägningar.

    Det här kanske låter enkelt och som att jag förminskar dina problem. Absolut INTE, utan snarare tvärtom så förstår jag oerhört väl(egen erfarenhet) din problematik att processa. Att ju mer man försöker anstränga sig, till slut går hjärnan totalt i baklås, så till den grad att iallafall jag då måste gå och sova, om så gud fader själv vill något! Det hjälps inte. Spelar ingen roll om harmageddon är nära, då måste jag sova för att överhuvudtaget få nåt liv i hjärnan alls mer den dagen eller kvällen. Så är det bara.

    Sedan kan jag möjligen ta tag i och processa det som förmedlats.

    Det är ingen ide att skuldbelägga sig själv. Det ökar bara på stressen och minskar den kognitiva förmågan ännu mer. du gör det du kan så gott du kan, det får vara bra med det. Titta inte på vad andra tycker och tänker!

    Jag vet att det är svårt, när alla tittar snett på en och varken kan eller vill förstå. Men du är bra som du är! Kan man inte mer så kan man inte, det ska du inte belastas för. men ja jag vet hur svårt det är att vara inre stark när man har hela världen emot sig. Men man måste för att inte gå under i den floden! Annars kan det utveckla sig till en fullskalig depression i stället.

    vi är många som är i samma situation! Du är inte ensam! det kan kännas så men du är inte det. Känn det som att vi är dina änglar på dina axlar när du är med andra oförstående!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din uppmuntran. Tyvärr var det inte möten med samma personer så ditt förslag hade tyvärr inte varit genomförbart. Dessutom hade de en mycket uttalad förväntan om att hela familjen skulle delta.
      Jag går inte under i skam-floden och jag bryr mig egentligen inte särskilt mycket om vad andra tycker om mej - så länge de inte tar beslut på grund av felaktiga föreställningar om vem jag är. Om du läser mina följande inlägg så förstår du nog att jag ser det som viktigt att ta upp detta med skammen som kommer av sådant jag inte kan förändra. För att belysa att det är fler än jag som behöver jobba på en förändring.

      Radera
  4. Aha! Jag förstår. Det är illa att andra ska skapa denna skam. Det är inte ok eller juste. Varför ska alltid vi anpassas, varför inte de? De som faktiskt ska anses som proffesionella. varför har de så svårt att förstå? När de faktiskt dagligen träffar sjuka?

    SvaraRadera

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...