lördag 20 februari 2016

It´s hard for a star to fit in a circle!

Jag har funderat mycket på det här med normen. Hur det känns att inte kunna uppfylla den och den skam det skapar.

Hur kan vi prata om det här på ett enkelt sätt? För att fler ska förstå? Hur ska den omedvetna normen förstå och kunna ta till sig att deras omedvetenhet ofta är orsak till att jag känner skam?

Och är det verkligen rimligt att normen - den stora massan - per automatik ska vara mallen som ligger till grund för allt?

Jag känner mig som den lila stjärnan som försöker ta plats bland de gröna cirklarna. Även om jag ställer mej på rätt plats och försöker så mycket jag kan - så smälter jag aldrig in. När samhället och vården ser det normativa som originalet och anpassning som en sämre kopia så sticker jag ut hur jag än gör.

Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker - eller hur mycket andra försöker. Om en stjärna ska försöka passa in i mallen av en cirkel är det naturligt att det både finns saker som blir för mycket och för lite.

Det är både spetsar som måste kapas och tomrum som måste fyllas i. 

Att alltid känna att delar av mig inte passar in - eller att jag inte har det som krävs, kostar på. Och det kanske inte är så konstigt att det skapar skam att inte (längre) vara som normen - att inte passa in fullt ut. Inte för att jag är fel - utan för att samhället är byggt efter en helt annan mall.



Sanningen är väl att vi är många som inte ryms inom normen. På det ena eller andra sättet - långvarigt eller kortvarigt. Så pass många att vi borde vara av tillräcklig betydelse för att vara med att påverka samhället vi lever i. Att få vara med och påverka så att samhället - vården, skolan och arbetslivet - blir tillgängligt för alla. 


Vi behöver ALLA få höras, bli lyssnade på och bli tagna på allvar. Även om vi inte kanske inte "fungerar" var för sig - så behöver vi få vara delar i en fungerande helhet. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar