fredag 19 februari 2016

Längtan och saknad

Längtar efter gemenskap. Där det räcker att jag är jag. Där ingen tänker på vad som saknas eller är fel på mej, inte ens jag.

Jag avskyr att mitt mående kräver så mycket mer ensamhet än min personlighet kan stå ut med. Det gör så ont.

Jag har alltid valt gemenskap framför ensamhet. Nu kan jag njuta av den, men längtar inte mindre efter gemenskap för det.

Jag behöver andra människor, samtal och närhet. Det fattas mig. Skapar ett stort hål inuti. Jag behöver mer. Nu. Jag svälter.

Men jag tål inte mer, blir sjuk av mer. Det finns inte utrymme. Jag klarar ju inte ens av det jag har. Smärtsamt men sant.

Jag kan till och med sakna att vara en del av myllret av människor på stan. Eller den trånga gemenskapen på ett café.

Något som inte handlar om vänskap utan om att vara en del av en helhet. Sociala medier är livsnödvändigt men inte tillräckligt!

Jag har inte utrymme för att varken ge mer eller få mer just nu. Vetskapen känns tung och lindrar varken smärta eller längtan.

Men jag vet att längtan och saknaden efter gemenskap är sund. Att viljan att höra till är ett tecken på att _jag_ faktiskt finns kvar. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar