måndag 15 februari 2016

Se mig för den jag är!

Jag är rädd att de gör sin bedömning av mig utifrån sina föreställningar om långvarig smärta - inte utifrån min faktiska situation. Utifrån vem jag är. Som person och som förälder. 

Jag är mer än min långvariga smärta, mina svåra utmattningssymtom och min belastningskänslighet. Jag har en personlighet som går igenom allt det, och den påverkar hur jag väljer att leva mitt liv. Det borde vara det viktigaste - vem jag är och hur hanterar jag min vardag - för egen del, som partner och som förälder. 

Det är inte smärtan, utmattningen och känsligheten för belastning som kontrollerar mitt liv. Det är jag. Även om jag inte kanvälja om jag har ont, är totalt utpumpad eller extra belastningskänslig - kan jag välja hur jag förhåller mig till det. Det valet påverkas mer av vem jag är som person än av vilka symtom jag har i stunden. 

Mina val som jag gör för mitt barns skull präglas av den kärlek jag känner för honom och de värderingar jag har. Mina relationer påverkas av den person jag är. Likaså mitt engagemang. 

Smärtan, utmattningen och belastningskänsligheten påverkar såklart på vilket sätt jag engagerar mig - i mitt barn, min partner och mina vänner - och på vilket sätt jag kan visa min kärlek. Men det styr inte på något sätt hur mycket jag älskar dem.

Eftersom jag vet av egen erfarenhet hur mycket det betyder att bli tagen på allvar i en situation som känns svår - är jag extra angelägen om att mitt barn ska bli lyssnat på. Jag är noga med att min egen föreställningar om saker inte ska överskugga barnets upplevelse. Att min egen upplevelse av mina symtom är just _min upplevelse_ och att någon annan kan uppleva liknande symtom på ett helt annat sätt. Jag gör vad jag kan för att vara den engagerade förälder jag vill vara.

Min rädsla för att mitt mående ska påverka mina närmaste relationer negativt gör inte att jag drar mig undan dem. Tvärt om känns det att det känns extra viktigt att finnas nära och att berätta och visa att jag älskar dem oavsett hur jag mår - och hur de mår. 

Att min roll som förälder eller partner skulle bedömas enbart utifrån min sjukdomsbild eller funktionsnedsättning skrämmer mig. Att bli bedömd utifrån den jag är som person skrämmer mig däremot inte alls. Det säger endel om vilka fördomar jag mött tidigare och hur fel bedömningen har blivit när min person glömts bort och fördomarna fått styra. 

Så snälla - ta reda på vem jag är och på vilka grunder jag bygger mitt liv - innan du dömer mig! Ta reda på vilka värderingar som styr mina handlingar innan du värderar mina begränsade möjligheter att handla. Döm mig inte utifrån det jag inte kan göra, utan för det som präglar det jag faktiskt gör. 

Se mig, inte mina prestationer! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Du är som jag!

Jag undrar ofta om du funderar på om det jag lever med kan drabba dig? Om det finns i din föreställningsvärld att du kan bli skadad eller s...