tisdag 2 februari 2016

Vem ser till att profetian uppfylls?

En twitterdiskussion utifrån Funkisfeministens inlägg: Är jag värd vård? fick gamla funderingar att bubbla upp till ytan:
"Den högspecialiserade smärtvården prioriterade de som hade störst chans att kunna återgå i arbete. Det var de som var värda den avancerade vården. Såna som jag, vi får klara oss bäst vi kan själva. För vårdcentralen vill ju inte veta av mig och sjukgymnasten får betala vite för att hon behandlar mig mer än 10 gånger per år. Jag har kroniska smärttillstånd som med rätt vård kan förhindras bli värre men den vården är jag inte värd. För jag återfår inte arbetsförmågan."

Detta får mig osökt att tänka på hur vårdpersonal ur olika yrkeskategorier under min sjukskrivning har hänvisat till statistik relaterat till arbetsåtergång. Det har många gånger rabblats nästan som ett mantra och syftet har varit oklart. Vissa gånger har jag upplevt att det handlar om ett sätt att göra urvalet Funkisfeministen skriver om.

Jag har upprepade gånger fått höra: 

"Ju längre tid du är ifrån arbetsmarknaden desto svårare är det att återgå till jobb."

Som att upplysningen i statiskiska fakta skulle förändra min inställning? Som att sjukvårdspersonalens rädslan för långvarig sjukskrivning skulle kunna öka min motivation att återgå i ett tidigt skede? Som en morot till att pressa mig tillbaka trots att jag inte är redo? I mitt fall har den moroten snarare känts som en piska och dessutom fått mig att känna mig misslyckad eftersom försök till återgång gjort mig sjukare. Som att jag inte försökt tillräckligt, vågat tillräckligt - att jag har mig själv att skylla. För att statistiken säger sanningen om min framtid.

Lika ofta har jag fått följande fråga (både muntligt och i enkäter:

"Hur tänker du om framtiden? Kommer du kunna återgå till jobb?" 

Jag blir väldigt förvirrad av frågan för att för mig är den förenklad. Ja, jag vill inget hellre än att kunna arbeta igen, men jag tror inte det är realistiskt att tänka att jag kommer kunna det. Inte som min min hälsa ser ut just nu. 

När jag frågat och försökt förstå har jag fått höra att forskning visar att tro på egen förmåga är något som förutsäger återgång till arbete.

Men betyder detta samband verkligen att patienterna kan styra sitt tillfrisknande genom att tro mer på sig själv? Tänka positivt? Som att om de inte tror på sin egen förmåga kommer allt gå åt helvete? Som en självuppfyllande profetia? Är det verkligen detta de menar? 

Är inte det här bara en variant av den vanliga svenska visan: "Om du bara vill så går det"? Eller "Det är bara bita ihop!"? Eller varför inte det vi lär våra barn: "Upp och hoppa, allt gick bra!"?

Det är viktigt att veta vad som egentligen styr tolkningen och användningen av statistiken. Att se att siffrorna visar ett samband är en sak, men vad betyder egentligen detta samband? Finns det en möjlighet att detta faktiskt inte handlar om ena dålig tilltro till sin egen förmåga utan att det tvärtom handlar om en god självinsikt om sina besvär och sin livssituation? Att dessa patienter har god kännedom om hur deras arbete ser ut och vilka förmågor som krävs för att de ska kunna återgå? Och att dessa förmågor just nu inte finns? För att det till och med är svårt att klara det mest basala vardagen?

Jag har mött många långtidssjukskrivna människor under min tid som sjukskriven - framför allt här genom bloggen men även i verkliga livet. De flesta med en mycket stark vilja att återgå i jobb, men där den bristande förmågan sätter käppar i hjulet för de mest basala vardagsaktiviteterna.

Är verkligen "att tro på sin förmåga" och "att vilja" begrepp som går att tolka likvärdigt? Eller är det två helt skilda saker - som kan ha ett samband - men inte måste ha det? Om dessutom verksamheter som syftar till att ge människor rehabilitering använder den här typen av statistik i sitt upplägg av verksamheten och i urvalet av patienter - ja vem är det då egentligen som uppfyller profetian? 

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Läs mer om samma ämne i ett av mina tidigare inlägg "En ojämlik Smärtrehabilitering":

"Vad är det som gör att patienterna med den mest påfrestande och komplexa livssituationerna är de som i störst utsträckning nekas rehabilitering i specialistvården? Läkemedelsboken och Socialstyrelsen skriver att det är de svårare fallen som behöver hjälp av specialistenheterna - men specialistenheternas egen utvärdering visar här att de svåraste av de svårare fallen återremitteras till primärvården. Vad händer med patienterna som inte får någon rehabilitering i specialistvårdens regi? Vad är motiveringen till att de inte kan erbjudas rehabilitering? 

Detta är alltså patienter som enligt rapportens statistik både haft smärta, varit borta från arbetslivet och fått vänta på specialistvård - längre än gruppen som ges rehabilitering. De har även i högre grad tappat tron på att bli återställd och att kunna återvända eller utöka arbete eller studier. Vad är det som gör att dessa patienter inte beräknas ha samma nytta av rehabilitering som de patienter som efter utredning väljs ut för rehabilitering? Handlar det om att besvären hindrar dem att tillgodogöra sig rehabilitering överhuvudtaget eller att rehabiliteringen är uppbyggd på ett sätt som denna grupp inte klarar av att delta i? Eller har denna grupp generellt sämre resultat av rehabilitering, och är därmed mindre ekonomiskt lönsam att satsa på?"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Liten avslagsskola - del 1

I februari har det gått ett år sedan jag fick de första signalerna om att Försäkringskassan hade tankar på att inte godkänna min sjukskrivn...