söndag 20 mars 2016

Att försvinna in i osynligheten

Min resa med krympande aktivitetsomfång och minskad aktivitetstakt känns mångt och mycket som en resa in i osynligheten.

Jag har alltid varit en social person som omgett mig med mycket folk. Ju mindre energi jag haft desto mindre utrymme har det funnits för sociala aktiviteter. Inte för att jag inte haft lust att träffa folk - det behovet är lika stort idag - utan för att det  inte funnits ork. Plus att social interaktion tar en himla massa energi. 

I mitt arbete har mötet med andra människor varit centralt. Något basalt och att skapa bra relationer har varit något av ett arbetsredskap. Dessutom har jag alltid arbetat nära mina kollegor, oftast i tajta team. 

När jag blev sjukskriven förlorade jag hela arbetsgemenskapen på en gång. Jag var relativt ny på arbetsplatsen och jag var vikarie, så relationerna hade inte hunnit bli något vidare djupa. Jag fick en "krya-på-dig-blomma" någon gång de första månaderna, men sedan var det helt tyst. Efter vikariatet tog slut har jag en fast tjänst men ingen arbetsplats. Min chef har bytts ut och den nya vet inte ens vem jag är. Mitt ärende sköts av en personalansvarig som pliktskyldigast är med på avstämningsmötena men är helt tyst däremellan. Det är tomt och tyst. Och förbannat tråkigt. 

Mina vänner träffar jag ytterst sällan. Det är på ett sätt ett eget val, eftersom det för det mesta inte finns något energiutrymme för att ses. Men samtidigt som jag vet att de närmaste finns kvar, känner jag att vi glider längre och längre ifrån varandra. De lever på, fyller sina dagar med arbete, familj och en mängd aktiviteter. De har ett så högt tempo att min frånvaro förmodligen inte märks särskilt mycket i deras liv. Men i mitt liv ekar deras frånvaro. Det är tomt och tyst, och förbannat tråkigt. 

Jag vet faktiskt inte när någon hörde av sig senast. Det var en hel evighet sedan. Det får mig att känna mig osynlig och obetydlig. För mig betyder ett SMS eller en chatt oerhört mycket, men jag tänker att någon som lever det hektiska livet inte ser det som tillräckligt. Som något som inte räknas, inte betyder något, och att det därför inte används som kommunikationsmedel. Att det bara är det stora som räknas och därför blir det lilla betydelselöst? Osynligt?

Så min partner och mitt barn är mitt sociala liv. De är oerhört viktiga för mig. Plus att jag har några få extremt värdefulla vänner som jag har regelbunden kontakt med via nätet. Människor som förstår och vet hur det är att leva som jag. Vänner som delar mina erfarenheter. Som jag aldrig träffat i verkliga livet, men som jag skulle sakna oerhört om vår kontakt bröts. 

De får mig att känna mig sedd och synlig. 

10 kommentarer:

  1. Ja, osynligheten och bortfall av gemenskap är oerhört frustrerande. Kram❤️❤️❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men det är skönt - om än sorgligt - att veta att det finns de som förstår! Kram <3

      Radera
  2. Jag fick en oväntad hälsning en gång av en vän genom text och en bild på en tulpanbukett. Det gjorde mig genomglad! Det spelade ingen roll att det var hennes egen tulpanbukett och att jag inte hade dem i min famn så jag kunde se dem eller röra vid dem. Jag blev lycklig över att vara tänkt på. I den stunden hon såg på sin bukett ville hon dela med sig av den till mig. Tanken betyder så mycket mer än många tror.

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 Ja, tänk vad enkelt det är att visa omtanke. Det behöver inte vara komplicerat! Kram!

      Radera
  3. Känner med dig...igen. Jag har lite ork till sociala kontakter, men det är ljusår mellan förr och nu. Mina nuvarande vänner är mestadels andra hemmavarande eller halvtids sjuka. Nätvännerna är ovärderliga, det håller jag med om!!! Och du är en, Malin.
    kram Sofia

    SvaraRadera
  4. Jag träffar dig inte, är inte din vän, kamrat eller ens bekant men jag ÄR en av dina läsare/följare. Jag läser det du skriver, tänker, reflekterar, förfasas, försöker ha förståelse och insikt i hur hur ditt liv upplevs ifrån dina ögon och öron. Glöm inte bort i all stundtals förtvivlan och med det frustration att du fortfarande räknas, är en del i ett sammanhang. I detta sammanhanget, den osynliga kontakten mellan dig och mig. Två totala främligar. Du ÄR lika värdefull nu som den dagen du tex började på det där jobbet för det fina i kråksången är att värdet, ditt värde aldrig förändras. Du föds med det och du dör med det och vem vet kanske är just DU lite extra mycket värdefull för att just du är du.... Ha en fin kväll kram Christine en läsare

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 tack för dina fina ord - de värmde långt in i själen! Kram!

      Radera
  5. Det här är ett ledsamt inlägg. både för din, min och andras skull. På ett sätt har du tur som ändå har familjen. Jag har ingen. Mina föräldrar är borta sedan ett tag tillbaka och inga syskon. Jag blev sjuk innan jag hann skaffa annan familj och tog då beslut att jag skulle inte orka med en familj med denna extrema utmattningsgrad.

    Mina vänner har helt slutat höra av sig. någon sade: du måste vårda och odla vänskap. jo visst! självklart! men hur gör man när det förväntas normal socialitetsgrad då? När jag varken kan eller har råd till så spontana saker längre. jag kan inte av vare sig hälso eller ekonomiska skäl alltså längre bara säga ja till en London weekend osv.

    Jag kan inte längre spontant säga ja till en fika på stan mm. detta gör att jag anses så tråkig och att jag frivilligt har sagt bort gemenskap. Nej absolut inte, jag är en otroligt social varelse, men kommenterareena från medmänniskor är: jamen du vill ju ingenting...

    vill jag INTE? Har de ens frågat? Nej! de bara tar för givet att jag valt detta. Nej det har jag banne mig inte gjort, men deras syn på mig gör att DE väljer bort mig, den tråkiga, osociala människan ospontana, som varken kan gå ut o fika eller bjuda hem..

    Så läget är låst. Så mitt sällskap i dag är datorn. Tur att den är interaktiv iallafall så det finns nån att få svar av i bland.

    Självklart skulle jag väl föredra levande sällskap in real alltid. Men men går det inte så går det inte. Inget att göra åt. Men nog förbannar jag denna sjukdom och att den begränsar så extremt. Jag har INTE själv valt detta ermitiska tillstånd nej, absolut inte. Men när människor väljer att se det så så har jag inget att sätta emot.

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 Ja det är ledsamt. Och höra att om din ensamhet är ledsamt! Kramar från mej!

      Radera

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...