onsdag 16 mars 2016

Det är dags för en förändring av patientens ställning i vården!

För ett tag sedan läste jag en artikel i GP som handlade om klagomål i vården där det konstateras att åtta av tio patienter som lämnar klagomål till IVO i slutändan inte får något gehör. 40 procent avvisas direkt utan utredning och lika många utreds men avslutas utan att någon kritik ges. Anders Printz som utrett klagomålssystemet på uppdrag av regeringen citeras i texten angående utredande myndighet:
"Patientens iakttagelser och upplevelser har en väldigt låg status bland de myndigheter som granskar vården. Istället betonas vikten av att vårdgivaren hela tiden granskar sin egen verksamhet. Det finns mycket gott i den inställningen med det leder också till att patienten får en svag ställning, särskilt i situationer med stora konsekvenser. Det är allvarligt för att man riskerar att missa det som patienten faktiskt ser som kan vara viktigt för att förbättra vården."
Jag reflekterade direkt över hur väl detta citat speglar den låga status patientens iakttagelser och upplevelser har i vården. Som deltagare sin egen vård. Det är skrämmande, men tyvärr inte särskilt förvånande att den svaga ställningen patienten har i vården följer med i processen där vården ska utredas och utvärderas. Inte när det är så att patienterna upplever att deras ord inte ens tas på allvar i den vård som rör en själv.

Färsk forskning visar dock att förbättringsarbete får bättre resultat när patienterna involveras:
"Att en ökad delaktighet av patienter i vården ger positiva effekter är ingenting nytt men i tidigare forskning är det främst delaktighet i just den egna vården och behandlingen som studerats. 'Involvering i gemensamt förbättringsarbete tillsammans med vårdpersonal har inte studerats i samma utsträckning och där blir denna forskning ett bidrag både för praktiker och teoretiker', säger Susanne Gustavsson som nu disputerar med avhandlingen Patient involvement in quality improvement."
Mitt föregående inlägg andades mycket frustration. Över att stå och stampa. Och att brinna för en förändring utan att känna att jag når fram till dem som har den verkliga makten att förändra. Jag vet att det ryms så mycket kraft i patienternas erfarenheter och upplevelser. Det är riktigt sprängstoff om det används rätt. Därför blir jag blir så glad av den här forskningens fokus och uppenbara respekt för det patienterna har att bidra med:
"Vårdpersonalen missar mycket viktig information om patienter inte bjuds in att vara med, menar Susanne. Vilket innebär att patienternas bidrag är oerhört viktigt för att kunna skapa en säker, effektiv och hållbar vård."
Något annat spännande som framkommer i forskningen är att om patienterna får vara med i arbetet att förbättra vården så stärks samarbetet över organisationsgränserna. Det betyder alltså att det genom att patienterna är delaktiga går att hitta vägar för att minska den fragmentering som så många av oss upplever. Att personalen förstår och tar hänsyn till hur deras egen pusselbit är en del i ett stort pussel och vilken relation bitarna har till varandra, skulle vara särskilt betydelsefullt för alla dem som har flera olika typer av kontakter i vården samtidigt. Sannolikt skulle detta även minska den stora samordningsbördan som läggs på patienterna. Och definitivt öka tillgängligheten!

Forskningen visar också att det gemensamma förbättringsarbetet ger patienter och vårdpersonal ett mer jämlikt förhållande jämfört med tidigare. Delaktighet i förändringsarbete höjer alltså patienternas status och kan ge dem en starkare ställning i vården. 

Denna forskning är verkligen något som IVO borde ta till sig i sitt arbete med klagomålshantering. Och vården själv. Jag hoppas verkligen att det inom alla typer av vård snabbt skapas forum och kontaktnät för att öka patienternas delaktighet i förbättringsarbetet! 

Jag tänker att det är ganska naturligt att vårdpersonalen blir "hemmablinda" för vissa saker i sin egen verksamhet. Och att patienterna som gör tillfälliga - kortare eller längre - besök blir som en utomstående konsult som ser saker med helt andra ögon. Att de med sitt unika perspektiv kan kliva över gränser, revir och dålig stämning - för de är helt enkelt inte endel av den gruppdynamiken. Dessutom är vårdpersonalen givare och patienterna mottagare vilket jag tror i allra högsta grad speglar hur verksamheten utvärderar sig själva. En givare kan inte utvärdera hur det är att vara mottagare av givandet. Jag kan inte förstå hur det är att bli vårdad av mig - om jag inte frågar den jag vårdar. 

Att utvärdera och förändra för mottagarna kräver helt enkelt delaktiga mottagare. 

Jag hoppas att den här forskningen är startskottet till en märkbar och snar positiv förändring av vården! Vi patienter är definitivt redo. Vi vill vara med och påverka vården till det bättre!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om varför jag inte använder begreppet kroniskt trötthetssyndrom

Det var varit mycket i media om ME/CFS den senaste tiden, vilket är glädjande. För ju mer uppmärksamhet sjukdomen ges och ju mer relevant f...