tisdag 1 mars 2016

En rapport från den icke personcentrerade vården

Bloggaren "Tankar om utmattning" skrev en kommentar om mitt inlägg När vårdens hierarkier sår tvivel hos patienten. De speglar så oerhört tydligt det jag försökte beskriva att jag nu (med tillåtelse) publicerar kommentaren som ett eget inlägg:
"Är själv fast i en sån här cirkus. En läkare remitterar till psykolog, men bryr sig inte om resultatet av psykologens behandling. De har aldrig en enda kontakt. Psykologen har förslag på medicinering för mig, men vågar inte klampa in på läkarens territorium. Psykologen rekommenderar mediciner, och säger att doktorn kommer inte godta dem. Utan kommer ge mig annan sort. Men den vill hon inte att jag ska ta. Och om jag ska ta den så ska jag ha max si och så hög dos. Givetvis ger doktorn mig "fel" medicin och i mycket högre dos än vad psykologen sagt. Och givetvis blir jag jättesjuk av medicinen.  
Ska jag bara låta dem hållas? Det är ju månader av mitt liv som passerar. Men vad blir konsekvensen om jag klampar in och knäpper läkaren på näsan? Ekonomin. Den oroar jag mig för. Och att bli behandlad som en försökskanin. 
Jag har hittat en bra privat sjukgymnast, men doktorn vill att jag går på vårdcentralens sjukgymnastik. Pengar. Såklart. Sen vill nya doktorn att jag ber psykologen skicka journalutdrag efter varje möte så doktorn vet vad vi pratat om. Hinner inte träffa psykologen en enda gång förrän denne doktor blir stafettläkare och slutar. 
Nya doktorn nr 3 tycker inte att psykologens behandling ger något och vill att jag avslutar denna. Remitterar mig till en kurator istället och denne får jag inte träffa pga kötiden...  
Samtidigt som arbetsterapeuten tycker att psykologen och privata sjukgymnasten gör ett bra jobb och uppmanar mig att fortsätta träffa dem även fast doktorn inte tycker det är en bra idé. Men det är skickliga yrkespersoner och allt handlar bara om ersättningarna, vem betalar för vad, hävdar arbetsterapeuten. 
Och däremellan sitter jag. Ska förmedla saker som jag inte ens förstår. De kräver liksom av mig att jag har ett metaperspektiv av min egen sjukdomsbild och min egen rehabilitering.   
Så ja, jag är plågsamt medveten om det du skriver. Det händer mig också, varenda gång. Jag tvivlar på vad som är rätt. Vem har rätt? Vad är bäst för mig? Varför har de inte någon samsyn???? Vem vill mitt bästa?"

Det är sådana här gånger det blir tydligt att det inte spelar någon roll om en person jag möter har ett personcentrerat bemötande och arbetssätt - för hens kollega kan omkullkasta allt på en minut genom sitt icke-bemötande. Och tyvärr är detta ingen ovanlig cirkus att vara fast i för den som är långtidssjuk eller funktionsnedsatt.

Det här är inte okej. Som patienter ska vi inte behöva bära konsekvenserna av hierarkier och bemötandeproblem - vi måste ensidigt få fokusera på att må bättre. 

6 kommentarer:

  1. Ja tyvärr är det nog så att vi alla som är sjukare än normalt hamnar i denna sväng, och att det är et eländes lotteri av läkare handläggare etc, som gör att man inte kan bli friskare i deras vårdomsorg. Det är tråkigt att det är så här. Jan Lidbecks Shamanens sång är väldigt aktuell fortfarande.

    recencionerna tar upp att den är skriven satiriskt, men det kan jag verkligen inte alls tycka och hålla med om, den berörde djupt även om det var en fiktiv karaktär.

    Men jag såg överhuvudtaget inte det satiriska i den eftersom jag mött just den typen av läkare, så kan jag överhuvudtaget inte se något satiriskt i den utan något som är djupt tragiskt och allvarligt. För jag har blivit exakt så bemött, så nej ingen satir utan han har fångat en oerhört otäck verklighet i stället!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med dej fullkomligt - den boken är verkligen träffande lik verkligheten. Bitvis satt jag och skämdes, insåg för att det var för att det kändes som att någon läst och citerat min privata dagbok.

      Radera
  2. Usch och fy så jag också känner igen den karusellen...oacceptabelt helt enkelt. Patienten i centrum???
    Gör som du känner är bäst för dig, säger jag, fullt medveten om krånglet det medför, men alternativet är ännu värre.
    kram Sofia

    SvaraRadera
  3. Men usch det där verkar ju inte klokt, man har väl nog med sig själv när det gäller denna hemska sjukdom. Jag har nog tur som haft samma läkare hela tiden.

    SvaraRadera

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...