onsdag 2 mars 2016

I takt

För första gången på väldigt länge känner jag att jag och vården går i takt. Att jag och mina behandlare är på samma linje. Att vi tänker och talar samma språk. Att jag är jämlik.

Det är en väldigt märklig känsla efter att under många gånger varit helt knäckt vid varje vårdtillfälle. Jag märker att jag inte riktigt vågar ta till mig att det faktiskt fungerar, och att de gamla erfarenheterna ligger kvar och gnager i bakhuvudet. Mycket på grund av det kraftiga bakslaget MMR:en gav, och att det är samma behandlare nu som då. Men samtidigt är det också MMR:ens "förtjänst" att de ser på mig annorlunda nu. 

De har faktiskt förändrats, inte jag. Jag är densamma. 

För första gången på länge känner jag att det finns en vettig målsättning. Psykologen är helt på det klara med att jag inte behöver mer påfyllning, jag har nog med redskap. Jag hör att hen har koll på vem jag är och att hen har en massa bra och välgrundade argument för sin sak. Det gör mig trygg. Nu behöver jag få arbeta med att vidmakthålla det jag har. Det goda jag har lärt mig, mina kunskaper om min kropps reaktioner och mitt sätt att ta mig an min vardag.

För att det överhuvudtaget ska vara möjligt behöver jag få stabilitet i mitt mående. Och det går inte om jag gång på gång behöver pusha mig över mina gränser för att åka till vårdcentralen. Då halkar jag tillbaka till sämsta läget igen och har ingen chans att ens använda de redskap jag har lärt mig använda. Det är vi helt överens om! Så nu kommer vi enbart ha telefonuppföljningar fram till avstämningsmötet. Något som egentligen inte är möjligt utifrån de riktlinjer som tydligen finns. Men som vi nu gör ändå.

Det går visst att förändra även det fastslagna! Och det ger mig hopp! Att se att de fina orden inte alltid bara är en fasad som saknar förståelse på djupet. 

Ibland är det så svårt att se det positiva i röran av all otillgänglighet jag möter. Det är svårt att behålla modet i en värld som så tydligt föraktar det annorlunda. I en värld där jag ses som en kostnad och en siffra i en besvärande statistik. I en värld som inte förstår sin egen otillgänglighet. 

Men jag vet att jag är kapabel. Jag är en vuxen person som tar ansvar för mitt liv på det bästa sättet jag kan. De beslut jag tar varje dag om och om igen, är kloka beslut. Genomtänkta beslut. Varje sak jag gör har jag hårdprioriterat. Och det betyder att jag inte lever mitt liv efter en slump. Efter det strömmen eller den stora massan gör. Som normen.

Nej, jag går mot strömmen. Och det gör mig stolt. 

För i det lilla jag kan leva - när jag bortser från allt jag inte kan göra och därför måste prioritera bort - så lever jag egentligen mer än någonsin det liv jag vill leva. Jag hör människor prata om sina liv som att de inte har någon kontroll, som att de styr inte över sina egna liv. De far som ett löv i den virvlande strömmen. Än hit än dit. Som att de vore viljelösa, fast i att de inte kan säga nej till något. 

De vill göra allt - men gör ingenting på riktigt. För mig är det tvärt om. Jag vill också göra allt, men vet om mina begränsningar. Så det jag gör, det gör jag för att jag prioriterat det. För att jag kan, och jag vill.

I det lilla liv jag lever, lever jag fullt ut. På riktigt. 

6 kommentarer:

  1. Så oerhört glädjande! Blir väldigt glad för din skull!!

    Stor kram!

    SvaraRadera
  2. YES! Precis så! Vi lever mycket mer i det lilla vi lever än alla andra som bara lever på. Härlig tanke att gå mot strömmen, för det är exakt det vi sysslar med som har " lyckats" vara sjukskrivna så här länge. Vi har vägrat lyssna på alla usla råd och äntligen gjort som kroppen vill.
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, mot strömmen och i takt med oss själva. Då mår vi som bäst. Längtar dock att få känna mej ett uns starkare. Hur går det för dej, kom du igång med din kurs igen? Kram

      Radera
    2. Nej....inte hittills i alla fall. Brakinfektionen i januari satte mig rejält ur spel och det är först nu som jag skymtar ljuset i tunneln. Betalar min intensiva höst, helt enkelt. Jag har väl börjat tvivla på att det där med regelbunden vsh är nåt för mig, men jag försökte i alla fall, det är jag stolt över!
      kram Karin

      Radera
    3. Ja, det ska du absolut vara stolt över. Jag tänker också att det är viktigt att hitta något som fungerar över tid som är något som gör oss stolta, och som får oss att känna att vi lever.

      Kram

      Radera

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...