fredag 11 mars 2016

Öppet brev till svenska arbetsgivare och politiker

Jag tänker att samhället idag är bra knasigt.

Arbetsmarknaden kännetecknas av väldigt mycket arbete på för allt för få personer. De som är ambitiösa, plikttrogna och engagerade för att göra ett bra jobb trots allt, är de första som dukar under av stressen och obalansen. Det oundvikliga när resurserna inte motsvarar kraven. När den totala kraschen kommer har de redan skalat bort allt annat, för att klara av sitt jobb. Först när de blir sjukskrivna är det jobbet som tar stryk.

Då finns ingenting kvar och de måste börja om på noll. 

Tänk vilka människor, de har satsat allt på att få jobbet att blomstra, satsat sina liv. Men vad är tacken?

När de blir sjuka är det ingen som ser att de egentligen är starka människor, som strävsamt och plikttroget gnatat på ända in i väggen. Nej, då blir de betraktade som svaga och lata som inte höll ut länge nog. Som de som inte pallade trycket. De som vek ner sig.

Och de får dessutom ta all skuld och allt jobb som blir av en sjukskrivning. 

De behöver rehabiliteras för att komma tillbaka, lära sig stresshantera och förändra beteenden. För att kunna gå tillbaka till en arbetsmarknad som prisar det där som de inte längre kommer kunna vara. Till arbetsplatser som vill ha arbetsamma, kvalitetsmedvetna och drivna människor som inte ställer krav. Som inte behöver anpassning.

Egentligen borde de utmattade lämnas ifred. Låt dem slicka sina sår och hitta tillbaka till livet igen. I sin egen takt, och med rätt stöd, förstås. De behöver få fortsätta vara de underbart fantastiska människor de är. Rusta dem inte bara med strategier som fungerar som en skyddsbubbla för verkligheten.

Det är ju som att sätta ett plåster på foten för att skydda mot en skavande sko, istället för att åtgärda det i skon som skaver. 

När någon blir sjukskriven borde arbetsgivarna vara de som får kraven på sig, att förändra och förebygga att det inte händer någon annan. De borde få stå vid skampålen så att alla ser att de har en arbetsmiljö som inte är godkänd. Skadlig. De borde få genomgå rehabilitering, möten och granskningar istället för den som blivit sjuk. Det är arbetsgivarna som borde få stämpeln på sig, få känna skammen när de talas om de kritiskt höga sjukskrivningstalen. Straffas för att de har utnyttjat människor som bara gjort sitt jobb. De borde få känna av ekonomiskt att de handlat fel.

Nej, istället är det de som burit tyngst som också får bära skulden och skammen. Och de ekonomiska konsekvenserna. Som har kraven på sig att prestera sig friska med hjälp av att förändra sig själva och sitt beteende. Som att allt de gjort är något fel. Som att de i sig själva är fel.

Sluta skuldbelägga de som blir sjuka av stress. Låt de ansvariga ta skulden och konsekvenserna istället, så kanske det kan bli en långvarig och hållbar förändring. Ta tag i det som skaver - det som gör människor sjuka!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar