torsdag 31 mars 2016

Så mycket mer än du kan se på ytan

Ni som varit med sedan jag startade den här bloggen har fått följa med på en lång resa av letande efter svar. Det har handlat mycket om utmattningens och smärtans konsekvenser i min vardag och om kampen med vården. En hel del om arbetsterapi har det också blivit tack vare att jag är så yrkesskadad och att jag längtar väldigt mycket efter mitt jobb. 

Jag tror att sedan någon gång under 2015 har nog karaktären på det jag skrivit ändrats en aning. Den gamla kärnan finns kvar, men min längtan att vara med att debattera och påverka skiner nog igenom tydligare, även att jag hela tiden skrivit resonerande. Något annat som förändrats är att jag skriver mer strukturerat om samhällsfenomen som otillgänglighet och funkisförtryck än tidigare. Om det personer med funktionsnedsättningar som grupp möter, oavsett orsaken till funktionsnedsättningen. I vården, skolan, i samhället i stort eller i den närmaste familjen. Barn som vuxna. Och hur jag tror att vägen till en förändring ser ut. 

Det är tankar som funnits med mig länge. Många har jag levt med sedan jag gick ut gymnasiet och jag bestämde mig för att läsa till arbetsterapeut. Som sedan befruktats med andra tankar som fötts under mina yrkesverksamma år. I mötet med alla mina patienter och klienter - gamla och unga - och många olika typer av verksamheter. Och som nu på senare tid blandats med mina egna erfarenheter av att vara patient och rejält aktivitetsbegränsad, och genom min roll som förälder till ett barn som behöver extra stöd.

Så allt jag skriver bygger på en gedigen grund. Många år av utbildning och vidareutbildning, yrkeserfarenhet inom flera olika yrken och personliga patient- och anhörigupplevelser. Det jag skriver om är inget grundlöst tyckande eller saker jag hittar på i stunden. För mig är det inget nytt, även om det på ytan i bloggen kanske kan upplevas som en helt ny riktning.

Det är som att åren som sjukskriven gjort att tankarna håller på att landa och mogna. Som att en del saker hunnit ikapp mig. På ett positivt sätt. Att de vuxit med erfarenheterna så att jag nu är sprickfärdig. Som att de egna erfarenheterna blivit en katalysator, eller kanske generator. Orden måste helt enkelt ut och ner på pränt. De kräver det av mig. Nu!

Men det är fortfarande min längtan att göra skillnad som är min drivkraft. Jag säger fortfarande, för den längtan har funnits med mig sedan jag varit liten. Längtan efter lika delar fred och revolution!  

Min längtan efter ett samhälle där alla får plats, oavsett vilka förutsättningar vi har. Den är inte ny - den är ett med mig - den är jag. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar