lördag 16 april 2016

Den belastningskänsliges bekännelse

Mina funktionsnedsättningar tvingar mig att omforma mitt liv på ett sätt som gör att jag många gånger inte känner igen mig själv. Jag kan ärligt säga att jag inte alls gillar vissa sidor av mitt funktionsnedsatta jag.

Bristen på energi tvingar mig att vara extremt fyrkantig och oflexibel. För ju mindre avsteg jag gör från min vanliga rutin desto mindre energi tvingas jag lägga på att planera och styra upp nytt. 

Ljudkänsligheten tvingar mig att välja tystnad. Den är en konsekvens av överbelastning men är liksom med alla sinnesintryck bidrar den också till att öka överbelastningen ytterligare. 

Dysfasin som ger mig problem att hitta ord när jag talar, gör mig irriterad och otålig och det suger enormt med energi att föra en konversation. 

Tröttheten och smärtan minskar mitt tålamod med andra människors brister och begränsningar. Jag har inte längre några marginaler att orka vänta och lyssna in. 

De obefintliga marginalerna gör inte bara att jag har dåligt tålamod med andras brister utan även med mina egna, vilket går ut över mitt humör.

Mitt dåliga minne gör att jag glömmer bort vad människor säger till mig och jag är "helt lost" utan kalendern med påminnelser i min telefon. Min tidsuppfattning är annorlunda och jag känner mig ofta ganska förvirrad.

Belastningskänsligheten gör att jag har svårt att sköta min hygien och jag tvingas acceptera att vara smutsigare än jag vill vara i de flesta sammanhang. Att behöva göra avkall på något så basalt känns kränkande.

Att sitta upprätt triggar den sensitiserade smärtan och om jag inte lyssnar på kroppen då stänger min hjärna av och jag klarar inte av att följa diskussioner eller prata. Det gör många situationer väldigt komplicerade.

Att ha tusen idéer men bara en gnutta ork innebär att jag tvingas hårdgallra innan jag ens påbörjar något. Jag kan aldrig dra igång ett projekt som inte tål en triljon pauser och ett mycket uttaget förlopp. Ändå känns det som att det endast är en bråkdel av det jag börjar på som jag lyckas ta i hamn. 

Jag tvingas dra mig undan från de jag älskar, på grund av utmattning, smärta och belastningskänslighet. Och jag måste nästan alltid säga nej till sociala sammankomster. Det rimmar väldigt illa med den sociala varelse jag är.

På grund av mina begränsningar är jag väldigt beroende av mina närstående och jag tvingas be om hjälp hela tiden. Jag avskyr att inte klara mig själv och att jag inte kan vara delaktig i livet på samma villkor som andra.

Mina funktionsnedsättningar gör mig inte personlighetsförändrad - jag är fortfarande som samma person inuti. Min utsida ser också likadan ut som innan jag blev sjuk. Ändå behöver jag ofta bete mig som en helt annan person än jag var tidigare, för att klara av min vardag. 

Det är väldigt förvirrande för mig själv och säkert också för min omgivning. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...