torsdag 7 april 2016

Det handlar inte om en utan om alla!

Detta inlägg är starkt sammankopplat med det jag tidigare skrivit om skola och tillgänglighet. Läs gärna inlägget En tillgänglig skola - en utopi? Där finns det också fler länkar till vidare läsning i min blogg. Nederst i detta inlägg finns även fler tips på läsning i ämnet. 

När jag arbetat i skolan har jag mött elever med såväl synliga som icke synliga diagnoser. Det har rört sig om allt från smärta, medfödd nervskada, ångest, neuropsykiatriska diagnoser, hörselnedsättning, synnedsättning, hjärtfel, läs- och skrivsvårigheter, bindvävssjukdomar till ätstörningar, immunbrist och olika rörelsehinder. Det har handlat om barn med redan etablerade kontakter med HAB, BUP eller barnkliniken men också om elever utan konstaterad diagnos. Förutsättningarna har kort sagt varit väldigt olika - men samtidigt har det funnits så många gemensamma nämnare. 

Jag skriver det här inlägget för att jag upplever att en del tänker att det är vissa grupper av elever med funktionsnedsättningar som har lättare att få rätt stöd i skolan. Att det finns en större kunskap om, och större benägenhet att ge elever med synliga eller väldigt konkreta funktionsnedsättningar den hjälp de behöver. Men min upplevelse är att alla elever jag har mött har haft svårt att få rätt stöd i skolan. Oavsett diagnos och oavsett funktionsnedsättningens karaktär. Eleverna har arbetat i motvind och föräldrarna har fått kämpa för att få gehör och lärarna har känt sig osäkra och villrådiga. Min erfarenhet är att tillgänglighet för elever med funktionsnedsättningar är ett svårt kapitel för skolorna och att det handlar om så mycket mer än att bara avsaknad av kunskap om en viss typ av diagnos. 

Det gör mig väldigt glad över att se att det är många som kämpar för ökad tillgänglighet i skolan, men jag blir samtidigt bekymrad över att det i många fall är ett väldigt ensidigt fokus på särskilda diagnosgrupper, exempelvis neuropsykiatriska diagnoser. Det behövs absolut ökad kunskap om dessa diagnoser i skolan, men jag tror inte att det är den verkliga lösningen på problemet. Varken för den aktuella diagnosgruppen eller för elever med funktionsnedsättningar i stort. Risken är att de diagnoser som uppmärksammas mest blir en tolkningsram för alla och när problemen faller utanför ramen blir det ännu svårare att få rätt hjälp. När jag började mitt arbete i skolan fanns två tolkningsramar för elever som inte klarade av skolan - antingen hade hen sociala problem hemma eller så var det något psykiskt. Detta var ett stort problem eftersom många elever inte rymdes i denna tolkningsmodell. Jag är övertygad om att vi behöver öka kunskapen om andra saker än att leta karaktärsdrag i olika diagnoser för att skolan ska kunna se elevers olika behov.

Vi behöver börja med att skilja på diagnos och funktionsnedsättning. Det finns många olika diagnoser som ger liknande funktionsnedsättningar eller svårigheter att genomföra vissa typer av aktiviteter. Exempelvis har jag sett samma typ av funktionsnedsättningar - tex svårigheter med minne och koncentration - hos personer med demens, stroke, hjärntumör, utmattning, diabetes, EDS och ADHD. Däremot har jag träffat flera personer med samma diagnos som haft helt olika funktionsnedsättningar och svårigheter i vardagen, vilket i sin tur har krävt helt olika åtgärder för att öka tillgänglighet och delaktighet.

För att vi ska få en skola som är tillgänglig för alla handlar det därför om att ha en bred kunskap om olika typer av funktionsnedsättningar men det behöver nödvändigtvis inte handla om att ha stor kunskap om specifika diagnoser. Med detta menar jag INTE att diagnoser är fel eller onödiga. Tvärt om är det väldigt viktigt att få en diagnos, men ur helt andra aspekter än de vi pratar om nu. Dessutom är det oftast så att en personen upplevt konsekvenserna av diagnosen - funktionsnedsättningarna - innan hen ens fått sin diagnos. För min egen del var det just konsekvenserna av min diagnos som gjorde att jag sökte hjälp och så småningom blev diagnosticerad. 

Därför menar jag att själva diagnosen många gånger inte ens behövs för att vi ska kunna göra rätt typ av anpassningar för eleven i skolan. Det vill säga den är inte ett måste att för att öka delaktigheten och tillgängligheten. Däremot är diagnosspecifik kunskap absolut nödvändig när det gäller medicinering av olika slag eller om diagnosen ger en elev specifika restriktioner. Exempelvis är det väsentligt att i planering och anpassning veta om att det finns en risk för att leder går ur led hos en elev med EDS, hur en person med diabetes ska ta sitt insulin eller att en elev med ett visst typ av hjärtfel riskerar kraftig försämring och ska undvika fysiska aktiviteter i minusgrader.

Men om nu inte specifik kunskap om en diagnos behövs för att kunna göra rätt anpassningar - vad är det då för kunskap och kompetens som behövs och som inte redan finns i skolan? 

Hur vi utför en aktivitet beror på olika faktorer som samspelar med varandra. Det betyder att aktivitetsutförandet inte bara påverkas av och kan begränsas av mina personliga förutsättningar utan även av utformningen av aktiviteten och miljön där den utförs.  

Syntolkning: Bilden består av tre cirklar som överlappar varandra i mitten. I de tre cirklarna står: Människa, Aktivitet och Miljö. I delen i mitten där de tre cirklarna överlappar varandra står: Aktivitetsutförande.

Det behöves kunskap och resurser för att kunna kartlägga elevens begränsningar i vardagen. Inte bara specifika inlärningsfärdigheter och funktioner utan vi behöver se hur eleven fungerar i sitt hela sitt sammanhang. Utifrån kartläggningen behöver vi kunskap för att kunna analysera om dessa begränsningar beror på utformningen av aktiviteter/uppgifter, miljön eller om det är en begränsning i elevens sätt att fungera - en funktionsnedsättning. Vi behöver ha kunskap att se om begränsningarna beror på en kombination av dessa tre faktorer veta hur vi ska kunna skilja dem åt. 

När det gäller att minska begränsningar behöver vi inte bara ha kunskap om att kartlägga och analysera individen utan även miljön och olika typer av aktiviteter. Utifrån kartläggning och analys behöver vi sedan kunna sätta upp mål och komma fram till relevanta åtgärder för att minska den enskilda individens begränsningar. Vi behöver ha kunskap och kompetens för att se att mål och åtgärder kan finnas inom alla tre områden samt att följa upp och vid behov ändra inriktning. 

Här tror jag fullt och fast att arbetsterapeuters kompetens saknas i skolan. Vi är experter på aktivitetsutförande och funktionsnedsättningar samt har stor erfarenhet av att arbeta med delaktighet och tillgänglighet i olika sammanhang. Vår kunskap om att kartlägga såväl funktionsnedsättningens karaktär såväl som aktivitetens och miljöns beskaffenhet gör att vi behövs även i skolan. Det är inget nytt för arbetsterapeuter att tänka och arbeta så här - det gör vi varje dag på alla arbeten där vi möter någon med begränsningar i vardagen - och i många länder är arbetsterapeuter i skolan en självklarhet. 

Till sist...

Vi behöver komma ihåg att det är lika lite sanning i att alla killar gillar fotboll eller att alla tjejer gillar rosa, som att konsekvenserna av en viss diagnos - funktionsnedsättningarna - är samma hos alla personer med den diagnosen. 

Vi är alla olika! 

Det viktigaste är att vi behöver se eleven som expert på sin funktionsnedsättning, och lyssna på hur hen upplever sin situation - tillsammans med hur föräldrarna och läraren upplever att eleven klarar av sin vardag i skolan. Där finns nycklarna och vägen till förändring.

Vi behöver också se att det här handlar mer än om individen - att det handlar om individen i hela sitt sammanhang. 

...........................................................................................................................................

Att läsa vidare:

Barnombudsmannen:

Skolinspektionen:

Funkisfeministen:

2 kommentarer:

  1. Håller med fullt ut. Viktigt budskap och innehåll! Hoppas dina ord kan spridas till skolans verksamhet och så goda frön.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack min vän! Betyder mycket att höra det!
      Kram!

      Radera