söndag 24 april 2016

För att mötas på riktigt krävs jämlikhet

Mötet fortsätter snurra i mina tankar. Jag har skrivit om det tidigare här och här. Eftersom jag är för trött för att orka prata om det så fortsätter jag att skriva. För jag behöver få det ur mitt system.

Insåg igår kväll att något jag avskyr är att hamna i ett läge där jag behöver försvara min låga aktivitetsnivå. Och det är det som händer varenda avstämningsmöte. Efter fem års sjukskrivning (har haft denna handläggare halva tiden) borde det vara konstaterat - att min aktivitetsnivå är låg - och vara utgångspunkten för vidare samtal! Den ska varken behöva förklaras eller försvaras! Oavsett diagnosen.

Det känns som att hela mötet går åt till att "plocka ner" handläggarens ribba. Att hennes utgångspunkt skiljer sig fruktansvärt mycket från min, psykologens och sjukgymnastens. Vi hinner alltså inte något annat än att förklara och försvara. Och nästa gång är det samma visa. Igen. 

Tänk vad annorlunda det kunde varit om vi sluppit den nedmonteringen! Så mycket tid och energi vi kunde lagt på viktigare saker!

Vi kunde gemensamt kunde hitta och lyfta alternativa lösningar för att få saker att fungera trots min låga nivå. Vi kanske också skulle kunna diskutera hur stor sannolikheten är att jag kommer återgå i arbete och inom vilken tid. För även om vården menar att det inte finns någon skada som behöver läka, och därför inte heller går att tala om läktid eller prognos, så borde vi kunna titta bakåt och se hur de fem åren som sjukskriven sett ut och fundera på hur fem år framåt skulle kunna tänka sig att bli. 

Men det känns som att handläggaren tänker att ju lägre min nivå är desto hårdare måste hon pressa på, eller dra. Ju mer pepp behöver jag för att komma upp. Desto frekventare besök behöver jag. 

Då, kommer jag bli frisk. 

På Försäkringskassans hemsida hittade jag följande text:
”Avstämningsmötet är en metod som Försäkringskassan använder för att tillsammans med patienten utreda och bedöma det medicinska tillståndet, arbetsförmågan och möjligheterna till eventuell rehabilitering.”
”Tillsammans ser vi om det finns ett behov av rehabilitering och vilka möjligheter som finns. Utifrån behoven och möjligheterna kan vi också tillsammans planera vilka insatser som behövs för att din patient ska kunna arbeta igen.”

Avstämningsmötet är alltså en utredningsmetod och målet är att ta reda på vad som behövs för att personen ska kunna återgå i arbete.  

Jag tror att det är där skon klämmer. Att det återigen handlar om olika uppfattningar om vilken aktivitetsnivå som är lämplig, och vem som ska avgöra det. 

Mitt tillstånd är så fjärran återgång till arbete som det kan vara just nu. Realistiskt sett. Ur min synvinkel, och psykologens, och sjukgymnastens. Så insatserna jag har just nu syftar inte direkt till att öka möjligheterna att arbeta. Mer att lyckas leva. Det har min psykolog varit tydlig med och sagt rakt ut även till handläggaren. Att samtal och övningar med inte kommer öka min arbetsförmåga, men kanske ge mig fler redskap att hantera min smärta med. 

Ändå kommer handläggaren dit med helt andra förväntningar - i ett annat syfte. Jag är förhindrad att kliva upp till hennes nivå, det är ju till och med själva orsaken till att våra vägar korsats. Men så länge hon vägrar komma ner dit jag befinner mig kommer vi ha svårt att nå varandra.

För så länge vi inte är på samma nivå kommer vi inte kunna mötas.

.............................................................................................................................................
Funkisfeministen har skrivit ett inlägg på samma tema - om vård som motverkar sin egen behandling. Kan sådan vård verkligen få kan kallas god vård eller anses vara etiskt försvarbar? Läs det!! 

2 kommentarer:

  1. En som varit med26 april 2016 09:34

    Kanske det är dags att prata om habilitering istället för rehabilitering? Detta användes i min överklagan till Försäkringskassan, som hade avslagit min sjukpenning. Jag har efter 19 års sjukskrivningar (de senaste 14 åren på heltid) och två utförsäkringar (plus MYCKET annat) fått sjukersättning. Stå på dig om att få din arbetsförmåga utredd!!! Jag fick till slut, tack vare en läkare, komma till en teamutredning som utredde min arbetsförmåga. Teamet bestod av psykolog, läkare, arbetsterapeut och sjukgymnast. De gick igenom allt grundligt och granskade vad som hade gjorts tidigare och vad som ev. skulle kunna hjälpa mig till arbetsförmåga. Vården borde alltid jobba på detta samordnade sätt! Så att man som patient inte behöver försvara vad andra professioner inom vården bedömt. En lite varning, utredare som arbetar på beställning av Försäkringskassan. Jag önskar dig all lycka med dina framtida möten inom sjukskrivningsprocessen! Håll kvar vid din sanning och bestäm dig för att hitta dom som kan stödja dig i processen. Jag vet att det går men tyvärr kan man behöva leta länge för att hitta dom. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt svar. Vi får se hur det blir framöver. Dock går det inte använda begreppet habilitering/rehabilitering på det sätt du menar. Habilitering handlar om medfödda tillstånd och rehabilitering görs för nytillkomna tillstånd. Har förstått att vissa använder habilitering om att arbeta mer bevarande av förmågor - men detta kan även göras inom rehabilitering. Men jag behöver arbeta bevarande - ja. Upprätthållande.

      Kram

      Radera

Synen på välinformerade patienter

Hej! Undersökningsdags igen!  Jag undrar över era erfarenheter av mötet med olika yrkeskategorier och deras syn på välinformerade p...