måndag 11 april 2016

Jag är inte en isolerad ö

Idag har jag varit ganska aktiv på sociala medier. Jag har diskuterat relativt djupa saker - om än rätt kort - med några kontakter och spridit vidare en del jag tycker är läsvärt och kommenterat lite annat.  

Om någon utifrån läst mina konversationer - ryckta ur sitt sammanhang - kanske hen skulle tro att jag är frisk och fullt arbetsför.

Jag vet att jag är bra på att formulera mig i ord, och det gör mig glad att höra. Men om någon skulle få för sig att utläsa något om mitt mående ur isolerade texter eller fraser skulle det antagligen bli både gravt missvisande och helt verklighetsfrånvänt. Om du istället skulle fått se min dag hade det förmodligen gett dig en helt annan bild av min verklighet.

Idag har soffan varit min kompis. Kraftigt överbelastad efter en helg med familjen. Illamående och med för mycket värk i nacken för att vara uppe någon längre stund. Oduschad och ombytt. Inte ens tänderna fick sig en omgång i morse. Jag tackar partnern för hjälp med frukost och den färdiga lunchen som jag värmde i micron. En kopp te har jag i dock kokat åt mig själv. Inte illa! När jag inte har skrivit eller läst har jag legat och vilat i min tysta ensamhet. 

Den låga aktivitetsnivån har varit förutsättningen för att ha utrymme att skriva något överhuvudtaget idag. Att jag struntat i att försöka så mycket annat. Accepterat läget. Men såna här dagar blir skrivandet också en väldigt viktig länk till livet och verkligheten. Det är något som gör mitt liv meningsfullt trots att förhållandena är tuffa. 

Att det dessutom bara är jag som lägger ribban för mitt skrivande och engagemang är en annan förutsättning för att få det att fungera Det finns inga förväntningar på vad jag ska göra och jag skriver aldrig med någon deadline. Jag _måste_ inte prestera! I min dator har jag flera andra texter på gång där jag själv har tydliga mål och förväntningar på innehållet, men idag har det inte alls fungerat att fokusera på dessa. Och därför har jag helt enkelt lämnat dem därhän. Med gott samvete. 

Hundra procent säkert är i alla fall att det inte är socialt acceptabelt att infinna sig på en arbetsplats i mitt hygieniska skick. Inte heller att pausa på det sätt jag behöver göra. Det är inte heller särskilt vanligt att tillbringa hela dagen i en soffa utan någon face to face kontakt med sina arbetskamrater. Definitivt inte i mitt yrke. 

Men om vi istället föreställer oss att jag börjat dagen med en dusch. Då hade jag troligtvis inte ens tagit mig iväg till jobbet. Och även om någon vänlig själ skjutsat mig och sett till att jag kom fram, hade jag med all säkerhet jag inte ens kunnat göra lite av det lilla - men ändå meningsfulla - jag gjort idag. Framför allt hade det dröjt väldigt länge tills jag jobbade igen pga överansträngningen som definitivt skulle följa. 

Visst är det enkelt att se att mitt aktivitetsutförande - hur väl jag lyckas uttrycka mig i skrift - både påverkas av mina symtom och hur jag lägger upp skrivandet? Hur länge, för vem och på vilket sätt jag skriver? Men också att det är stor skillnad beroende på vilken miljö jag genomför skrivandet? Hemma, på jobbet, vid skrivbordet eller i soffan - ensam eller tillsammans med andra? 

När du börjar tänka människa + aktivitet + miljö = aktivitetsutförande händer något tycker jag. Det blir väldigt tydligt att människan alltid måste sättas i relation till hela sitt sammanhang.

Att människan är inte en isolerad ö.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Diciplinerad inaktivitet

Jag måste erkänna att jag ibland önskar att jag hade en sjukdom som gick att förbättra med hård fysisk prestation.  Som krävde aktivitet. Ja...