fredag 1 april 2016

Kan vi prata om elefanten i rummet?

Hur kan det komma sig att undersökning på undersökning visar att elever med funktionsnedsättningar inte får det stöd de behöver, inte visas den respekt som borde vara självklar och att samtal om anpassningar och tillgänglighet i vissa sammanhang verkar vara kontroversiellt? Trots att vi har en så tydlig lagstiftning?

Det finns något som inte talas om rakt ut. Något jag är övertygad bromsar utveckligen mot en tillgänglig skola för alla. Det handlar inte bara om bristande kunskap och otydliga definitioner - det finns en elefant i rummet som vi måste prata om. Nu!

Vi måste samtala om att det finns lärare som anser att det inte är deras jobb att tillgängliggöra undervisningen för eleverna. Som anser att den pedagogiska kompetensen är överordnad alla andra kompetenser. Som därför inte tycker att medicinska diagnoser har något att tillföra i skolan. Att de som anpassar för elever med funktionsnedsättningar curlar och skämmer bort. Att det är eleverna som ska anpassa sig och att de misslyckas med sitt skolarbete på grund av att de inte försöker tillräckligt. Att de är lata och omotiverade. Att elever med anpassningar på grund av funktionsnedsättning inte förtjänar höga betyg. 

De här lärarna syns, hörs och tar plats. De drar sig inte att vända sig mot kollegor, skolledare, huvudmän och myndigheter för att påpeka att de förespråkar ett daltande med elever som är förkastligt och förödande för svensk skola.

Vi behöver också tala om att det finns en individualistisk enmanskultur i skolan som försvårar möjligheterna komma tillrätta med den här typen av attityder bland lärare. Att det faktiskt finns strukturer som underhåller problemet. Som traditionen att läraren ensamt styr över sitt klassrum och undervisning. Vilket gör att dessa lärare kan välja att inte hoppa på tåget, att göra motstånd, trots att det finns en stor grupp pedagoger som strävar åt ett annat håll. 

Det talas ofta om att kunskapen om olika funktionsnedsättningar är låg i skolan. Men jag har träffat lärare utan formell utbildning om funktionsnedsättningar som har sett behov och efterfrågat hjälp. Och som på det sättet hela tiden ökat sin kompetens och förmåga att stödja elever i behov av extra anpassningar och särskilt stöd. Tyvärr har jag också mött lärare som förnekar att ”problemet” existerar. Som menar att allt fungerar i klassen trots att föräldrar förtvivlat vänt sig till andra lärare på skolan eftersom deras barn behöver stöd. Lärare som vägrat generella åtgärder för ökad tillgänglighet med orden ”jag vill inte ha _sånt där_ i mitt klassrum”. 

Jag menar att det är för enkelt att säga att det handlar om bristande kunskap.

I min kontakt med skolan - som vikarie, arbetsterapeut och förälder - har jag upplevt att det finns stora skillnader i olika pedagogers syn på och arbete med elever med funktionsnedsättningar. Ingen av platserna jag har jobbat på har varit förskonad från oenigheten kring dessa frågor - och jag ser samma typ av diskussioner mellan lärare i sociala media, tidningar och olika lärarbloggar. Min känsla är att det oftare handlar om värderingar och attityder än om ren okunskap. 

Det finns ett antal frågor som behöver diskuteras - på lärarutbildningen, vidareutbildningen till specialpedagog, rektorsutbildning, med arbetslag, elevhälsan, politiker och huvudmän för skolan. Frågor som behöver ett enat svar och inriktning. De behöver diskuteras utifrån rådande lagstiftning och undersökningar om vilka behov som finns och behöver mötas.

Vilka elever behöver stöd?
Vem ska ge eleverna stöd?
Vilket stöd behövs?
På vilket sätt ska stödet ges?

Svaret på de här frågorna behöver tillsammans med lagstiftningen ligga till grund för en gemensam plan för hur skolan ska kunna bli tillgänglig för alla barn. Hur den behöver vara organiserad för att eleverna ska kunna tillgodogöra sig utbildningen utan att diskrimineras på grund av sina funktionsnedsättningar. Det behövs gemensamma definitioner och riktlinjer, en översikt över nödvändiga kompetenser, en klar ansvarsfördelning och en insikt om hur det påverkar tid och ekonomi. Sedan måste alla arbeta åt samma håll. Att inte göra det måste kunna få konsekvenser. 

För elever med funktionsnedsättningar har tveklöst Skollagen, Arbetsmiljölagen och Diskrimineringslagen på sin sida och därför behöver den här diskussionen få ett slut! Eleverna har rätt till ett likvärdiga förutsättningar oavsett skola eller lärare - och det är oacceptabelt att attityder och värderingar som inte är överensstämmande med lagen tillåts påverka bemötandet av elever med funktionsnedsättningar!
_____________________________________________________________
Mer att läsa om tillgänglighet:

4 kommentarer:

  1. Hej!

    Har du gjort om din sida? Det som var på sidorna tidigare är borta :(

    Tack för din kommentar hos mig.. min femtioelfte läkare..
    Jag bad om att få bli flyttad till en vårdcentral igen då jag inte fick någon hjälp där jag var tidigare Solhem heter det och det ska vara ett bra ställer för rehabilitering mm.
    Det går runt, runt, runt och jag får ingen hjälp... Kanske är jag så dålig att jag inte klarar av det.. vet inte.. men jag blir så fruktansvärt förvirrad och sämre när man inte får behålla sin kontaktperson. Vi har nog ingen här som kan detta med utmattning, får nog söka mig till Göteborg.. Ush och blä!

    Önskar dig en fin helg !
    KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag har stuvat om litegrann, all information finns under flikarna däruppe på sidan. Ville skala av litegrann. Får se om jag plockar tillbaka lite senare. Hoppas att du får rätt hjälp snart. Det svåra med utmattning och smärta är ju att de triggar varandra, och jag upplever svårigheten i att ingen vill ta hand om eller förstår helheten och hur de påverkar varandra! <3 Ta hand om dej! Kram!

      Radera
  2. Med mina år som lärare i kommunal skola som tyngd, kan jag intyga att du har rätt; det är attityder och olika värderingar som styr hur man agerar när man ska integrera funkisbarn. De flesta vet vad lagen säger, men det personliga motivationen varierar kraftigt och många väljer att titta åt ett annat håll och placerar problemet i barnens knä. Så klart spelar resurstilldelning in i hur benägen man är att ta i saken och hurdan rektor man har. Jag har upplevt att jag stått ganska ensam när jag har anpassat för enskild elev - varken kollegor eller rektor har brytt sig, utan skrivit det på mitt " personliga konto", dvs det får du göra om det inte tar tid från nåt annat. Då hamnar det utanför de ordinarie arbetsuppgifterna som en sorts ideellt arbete. Jag ångrar ingenting, men får betala ett högt personligt pris för detta engagemang som skylls helt på min personlighet ( hjälpoman).Är väl medveten om att det var mitt ansvar att ta hand om mig själv - men kanske inte bara mitt?! Barnen var hur som helst värda att hjälpa, och när jag möter dem på stan och de är fungerande vuxna så är det min belöning.
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din bekräftelse. Inte för att jag tror att jag är ute och seglar - har sett det allt för många gånger själv på nära håll - men tack för att du delar ditt perspektiv! Jag tycker att du dessutom tillägger något väldigt viktigt - att det blir upp till eldsjälarna att göra skolan tillgänglig, att det görs på ideell basis och utöver vanliga arbetsuppgifterna. Skolan är en av de arbetsplatser där den stressrelaterade ohälsan breder ut sig snabbt och du tar upp en av de stora bovarna i dramat. Alltså är arbetet med tillgänglighet inte bara viktigt för barnen utan även för de vuxna runtomkring. Om hela skolan arbetar enat tillsammans kring att få skolan att fungera för alla så kommer alla må bättre. Att vara den som drar ensam är extremt slitsamt.

      Synd att du fått betala ett så högt pris min vän! <3

      Kram!

      Radera

Synen på välinformerade patienter

Hej! Undersökningsdags igen!  Jag undrar över era erfarenheter av mötet med olika yrkeskategorier och deras syn på välinformerade p...