tisdag 26 april 2016

Kompassen

Är ett begränsat aktivitetsomfång och en låg aktivitetstakt alltid i ett motsatsförhållande till ett gott liv? Måste omfånget och takten öka för att kvaliteten på mitt liv ska öka? För att jag ska få känna mig nöjd och älskad?  

I dagens sjukvård och rehabilitering är ett av ledorden acceptans. Inte i betydelsen "att ge upp", utan mer det går att leva efter sina värderingar trots att besvären finns kvar. 

Definitionen är okej, men det blir ett problem när det kommer till detta med värderingar. För det är svårt. Det är individuellt. Personligt. Värderingar är heller inget som är statiskt. De kan förändras över tid. 

När du hamnar i en krissituation blir det ofta väldigt tydligt vad du har för värderingar. Var du står och vad du vill prioritera. Det blir ofta tydligt om där du varit fram tills nu inte är dit du vill återvända. Om du behöver ställa om din kompass. Styra dina steg åt ett annat håll. 

Om din situation radikalt förändrats - ditt aktivitetsomfång krympt och aktivitetstakt minskat påtagligt - är det lätt att känna att allt ställts på ända. Att ingenting av det gamla, det du prioriterat högt finns kvar. Det kan kännas som att de aktiviteter du berövats har varit ett med dina värderingar. Och du står där med känslan av att det knappt ens är smulor kvar. 

Att i ett sådant utsatt läge få höra att du ska fortsätta leva efter dina värderingar kan kännas både som ett hån och en utopi. För i läget du befinner dig i är det totalt omöjligt att fortsätta som förut, kanske även på lång sikt. Dessutom är det frågan om du vill? Vissa saker vore kanske bättre att omvärdera? 

Att prata med utmattade eller smärtdrabbade personer om att fortsätta leva livet trots allt, utan att samtidigt hjälpas åt att ställa om kompassen tror jag är förödande. Det är svårt att på egen hans separera värderingarna från själva görandet. Prestationen. Och samtidigt känna att kraven på just prestation är höga.

Många gör det. Kopplar ihop prestationen med värderingarna. Och när jag inte längre kan prestera känner jag mig värdelös. Jag är inte längre jag, och livet blir inte längre värt att leva.

Om jag i det läget får höra att jag ska leva efter sina värderingar trots begränsningarna, är risken att jag känner att jag inte duger förrän jag kan prestera bättre och mer. Att det enda sättet att visa att jag lever efter mina värderingar är att jag kan göra mer. Prestera bättre. Återgå till livet. 

Krutet borde istället läggas på att först och främst få dig att förstå att du duger precis som du är. Att du känner dig förstådd och omtyckt, trots dina begränsningar och din svåra situation. Trots att du inte längre presterar på topp. Att det finns värden som inte har med prestationer att göra. Som ligger på ett djupare plan. Och att de är dessa värderingar som du först och främst ska koncentrera dig på att finna nu. 

För att det är de som styr din kompass. 

Men det är väldigt svårt att göra detta i ett samhälle som spyr ut sitt förakt mot personer som inte fungerar som normen och där de sjukskrivna ses som en ekonomisk börda. Och när du gång på gång genom upplägg på utredningar och behandling förstår att faktiskt det handlar mer om att leva efter normen än efter sina personliga värderingar. Där du förväntas tillfriskna i en viss takt och rehabiliteras i ett visst tempo. 

Om att "leva efter sina värderingar" inte överhuvudtaget handlade om prestation borde mitt aktivitetsomfång och min aktivitetstakt inte spela någon roll. Och aktivitetsnivån jag lever på borde duga och värdesättas lika högt som någon annans. 

Och kvaliteten på mitt liv skulle definitivt inte mätas i hur mycket jag kan prestera!

2 kommentarer:

Om varför jag inte använder begreppet kroniskt trötthetssyndrom

Det var varit mycket i media om ME/CFS den senaste tiden, vilket är glädjande. För ju mer uppmärksamhet sjukdomen ges och ju mer relevant f...