fredag 22 april 2016

När atmosfären förändras

Har du tänkt på att atmosfären i ett rum förändras beroende på vilka personer som vistas där? 

Är du ensam känns det på ett visst sätt. Du har hela utrymmet för dig själv och ingen annan person att relatera till. Ändå är rummet i sig själv fullt av intryck. Du registrerar omedvetet allt du ser, hör, eller känner. Beröring, dofter och smaker. Hjärnan arbetar hela tiden, oavsett om rummet är bekant eller inte. Atmosfären förändras hela tiden. På grund av det du själv gör, hur det känns i din kropp och i din själ, och beroende på hur ljuset förändras och vilka ljud som tränger in utifrån. Du noterar säkert okända saker mer, medan det du är van vid smälter in och kanske till och med försvinner.

Så fort någon annan kommer in i rummet händer något! Något förändras, men vad? 

För visst vet du när du inte är ensam längre, även om du inte ser, eller ens hör något? En särskild lukt, eller ljud, på sättet någon rör sig eller vad någon gör kan till och med göra att du känner igen vem det är. Din hjärna samlar in och bearbetar alla intryck. Den talar om saker för dig, varje sekund.

Är det en främmande person som kommer in i rummet förändras atmosfären på helt ett annat sätt. Nu blir det inte bara intryck att samla in och känna igen. Nu tillkommer även helt nya saker för hjärnan att utforska och sedan tolka. Sortera och placera in i rätt fack. Relatera till. 

Ju fler personer som vistas finns i ett rum, desto fler personliga avtryck gör de. Ljud, dofter och rörelser - allt blir till intryck för hjärnan att registrera och bearbeta. Och allt detta utan att ens någon talar. 

När antalet personer ökar på en begränsad yta krymper dessutom det personliga utrymmet. Alla avtryck kommer närmare inpå och intrycken blir på det sättet både fler och blir starkare. Och svårare att värja sig ifrån.

Min hjärna har inte de filter den tidigare haft. Den är mycket känsligare nu och suger åt sig alla intryck som en svamp. Svaga som starka. Det känns som att alla intryck ökar i styrka. Hjärnan blir väldigt lätt överbelastad och jag blir överväldigad. Ju mer överbelastad den är desto sämre blir den på att hantera intrycken. Då förstärks allt ännu mer, och saker jag i friskt tillstånd aldrig ens reagerade över kan nu skapa starkt och kännbart fysiskt obehag. Något som kan visa sig i att jag får fler eller kraftigare symtom. Som illamående, yrsel, smärta eller en känsla av att bli trängd och vilja fly. Det är varken ångest eller fobi, men kan säkert tolkas så av någon som inte förstår vad intryckskänslighet kan göra med en människa.

Denna filterlöshet gör att jag ibland inte klarar av att stanna i ett rum om det kommer in någon mer, trots att personerna känner mig och vet om mina besvär. Även om ljudnivån knappt höjs. Trots obefintliga förväntningar. Det handlar inte om ett känslomässigt påslag eller om social fobi, utan om att det är fullt i min hjärna. Att det inte får plats mer. Att det är stopp. Ibland räcker det med intrycken i rummet där jag är. Även om jag är helt ensam. När jag mår som sämst har jag nog med att bara hantera alla signaler jag får av min egen kropp. 

Att subtila förändringar i ett rum blir till något som kroppen kraftigt reagerar på - nästan som ett slag i magen - är en mycket märklig upplevelse. Något jag själv har svårt att förstå. Särskilt eftersom jag alltid har älskat att omge mig med mycket folk och alltid haft liv och rörelse runt mig. Det här inlägget är skrivet i ett försök att förstå mig själv bättre, och blir förhoppningsvis något jag kan använda mig av för att kunna förklara för andra. 

6 kommentarer:

  1. Jag sa senast i helgen till min man just samma sak, att intrycken blir till starkt fysiskt obehag. Man måste komma ifrån, avskärma sig. Det är som att kroppen och hjärnan saknar energin att fortsätta orka bearbeta intrycken och då stegras plågan.

    Jag försökte närvara när min dotter blev scoutinvigd och de sjöng sånger etc. Gick bra från början men sen blev det mer och mer ansträngande och, ledsamt nog, plågsamt. Jag hade möjlighet att få skjuts hem när jag behövde det så det var bra. Roligt vara med ett tag men ledsamt att det bara är under begränsad stund. Ska försöka ordna med formgjutna öronproppar och se om det kan hjälpa till att tåla lite längre stunder.

    Att bombardera en person med intryck, ej tillåta sömn och vila samtidigt som man lyser med lampor och spelar intensiv musik är ju en känd metod för tortyr... Är enormt plågsamt för alla människor. Problemet för oss är att det sker i så låg dos. En dos som för de flesta andra är helt normal. Som med allt annat är gränserna onormalt tighta. :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, tortyr är exakt vad det är - lågdostortyr för en filterlös hjärna!

      Ta hand om dej min vän! <3 Kram

      Radera
  2. Perfekt skildrat, Malin! Hoppas nån vårdmänniska läser din blogg...det är sannerligen inte lätt att förklara saker som man själv knappt förstår, men känner intensivt obehag av. Då är det så bra att låna nån annans formuleringar som man känner igen sig i, och du är sällsynt bra på att formulera svåra saker på ett lättfattligt sätt! Härom dagen hade vi besök av några goda vänner och i vanlig ordning bröt min man när det blev för jobbigt för mig. Jag frågade nyfiket efteråt om han tittade på mig och avkodade min trötthet, eller om han gick på tiden/ klockan? Jag såg på dig att du hade fått nog, sa han, du satt och vred dig som en mask...Fantastiskt samarbete, med andra ord. Själv hade jag nog med att hantera min trötthet då, kunde inte sätta gräns, för hjärnan hade flippat ur. Så kan det vara i världen upp-och-ner.
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag tror det är jätteviktigt att det finns skildringar av olika fenomen. Från ett inifrånperspektiv. Och för mej är det också viktigt att se att den skildringen är fler som känner igen sej i - att orden är giltiga för fler.

      Jag och min man har ett liknande samarbete. och jag har börjat fråga just som du gör, vad ser du på mej?

      kram

      Radera

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...