tisdag 12 april 2016

När ska ni förstå?

Som vanligt när ett avstämningsmöte med Försäkringskassan närmar sig, smyger sig vissa tankar och känslor på. Det handlar om att jag återigen kommer behöva sitta där och säga att jag  f o r t f a r a n d e  inte mår bättre. Att se frustrationen i handläggarens ögon över att tillfriskningskurvan inte pekar åt rätt håll. Känna de orimliga förväntningarna och riktigt kunna ta på tankarna om att jag varken försökt eller gjort tillräckligt. Som att smärtan och utmattningen är något jag kan prestera mig ur. 

Och behöva känna skammen det framkallar. 

Och sedan kommer samtalet automatiskt fortsätta med vad vi nu ska  g ö r a  för att jag ska må bättre. För det som jag gör idag räcker uppenbarligen inte. Min smärta och utmattning är ju fortfarande kvar. Och jag får känna att jag inte duger. 

Igen.

Det känns som att jag är fast i en karusell som aldrig slutar snurra. Som bara skapar yrsel och illamående. Det är inte roligt längre. 

Förresten, det har aldrig varit kul.

När ska ni förstå att alla diagnoser inte går inte att prestera sig ur? (Finns det förresten någon diagnos det fungerar med?) Du kan varken säga nej till cancer, ME eller diabetes, det är liksom inte riktigt så det fungerar. Det är något som drabbar dig!

Förutsättningslöst. 

När ska ni förstå att något som är medfött - som autism, EDS eller dysmeli - medför konsekvenser resten av livet och inte är något som växer bort? Som förvisso kan ge mindre konsekvenser i ett mer tillgängligt samhälle, men som för den skull inte upphör att existera?

När ska ni förstå, att även om utmattningssyndrom och långvarig belastningsrelaterad smärta till viss del går att förebygga, så är det inget som varken går att välja bort eller tacka nej till när du väl är i det? Att vissa får leva resten av sina liv med begränsningarna men att det varken beror på att de presterat för dåligt eller önskat för lite? 

Jag kan fortsätta min upprapning hur länge som helst, men jag hoppas och tror att ni förstått min poäng - att individens prestation varken läker sjukdom eller minskar funktionsnedsättningar! 

Det är så mycket som är skevt i samhällets syn på oss som inte följer normen, och jag undrar hur i all världen vi ska kunna förändra det. 

Jag undrar hur jag ska få dig att förstå? 

6 kommentarer:

  1. Jätte bra skrivet. Ibland kan man tro att dem själva inte e mänskliga med deras resonemang. Jag har också haft med dem att göra, det var sån påtvingning att jag skulle bli frisk så jag till slut friskförklarade mig själv, fast jag egentligen behövde mer tid. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja detta är risken, att den press att bli frisk i ett visst tempo du ständigt utsätts för pressar dej till att hellre riskera att hamna utanför systemet än att bli ytterligare pressad. Hoppas att det går bra för dej! Kram!

      Radera
  2. Klockrent! Har själv ett avstämningsmöte på g och funderar i samma banor. Varför blir jag inte frisk snabbare så de kan bli nöjda? Och lugna. Typ. Nä, för det är inte viljestyrt. Hade jag kunnat göra något åt det, så hade jag gjort det. Tro mig.

    Hoppas ditt möte går bra för dig.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack min vän! Ja, det har jag sagt så många gånger på mina möten - att jag vill inget hellre bli frisk och fullt arbetsför. Att jag längtar varje dag att återfå arbetsförmågan. Att om jag kunnat styra hade jag aldrig blivit sjuk i första läget. Håller tummarna för ditt möte! <3

      Radera
  3. Tack igen Malin, för en fantastiskt inkännande och ärlig text. jag vill ha dig som statsminister.
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 <3 <3 Tack! Vilket förtroende! Då hade samhället behövt lugna ner sej en smula. :-) Kram!

      Radera

Diciplinerad inaktivitet

Jag måste erkänna att jag ibland önskar att jag hade en sjukdom som gick att förbättra med hård fysisk prestation.  Som krävde aktivitet. Ja...