fredag 29 april 2016

Till sista droppen

Kära läkare! 

Idag har jag utmanat mina gränser precis som du önskade. 

Nu mår jag illa, till och med ögonen värker, det är svårt att hålla fokus och hela min kropp känns som kokt spagetti. Jag känner mej darrig och svag och var tvungen att dra mig undan från familjen. Persiennerna fick jag dra ner för solen lyste så starkt att det gjorde ont.

Varenda fiber i min kropp skriker efter vila! Jag är så fysiskt utpumpad att ögonen går i kors och nästan faller igen. 

Men, säger du, var du tvungen att ta i så hårt? Du hade ju kunnat börja utmana lite mildare? 

Nej, det jag gjorde var nödvändigt. Något jag inte längre kunde stå emot. Det var såå länge sedan sist.  

Men VAD i hela friden kan vara så viktigt att du var tvungen att ta ut dig till sista droppen? Du måste ju tänka på vilka konsekvenser det får om du pushar dig själv så hårt! 

Så här är det! När jag har tvingats skjuta upp att duscha så här länge har jag svårt att tänka på något annat än att jag vill duscha. Trots att jag mår skit. En vecka, där går egentligen min gräns, och nu hade jag så mycket möten som tog min energi att duschen inte fick plats. Men nu hade det gått nästan två veckor, så idag var jag bara tvungen. Det gick inte vänta längre!

Va? Vänta nu lite...?

Har du bara duschat...? Men jag trodde...?

10 kommentarer:

  1. Jag tar hjälp av min sambo före och efter dusch (han får förbereda och plocka fram allt,samt smörja in efteråt)samt påklädning till hälften. På vardagarna hjälper hemtjänst mig numera med viss hygien ,matberedning,handräckning och viss påklädning. Det är en stor frihet att inte behöva förbruka all energi till det mest basala.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt med avlastning. Tycker det är svårt med hårtvätten som är en av de största bovarna för mej, har försökt låta mannen tvätta men det innebär en helt annan grad av att parera och hålla emot som även det blev för mycket. Ibland önskade jag att jag vågade raka av mej håret...

      Radera
  2. Har inte orkat läsa bloggar på ett tag (och heller inte svarat på ditt mejl som jag nu inser skickades i oktober (!!!) ) men du lyckas som vanligt formulera dig så otroligt bra. Hur svårt det kan vara för någon utomstående att förstå hur lite som krävs för att vi ska bli totalt utmattade av trötthet och/eller smärta.

    Hur går det för dig, har du kommit vidare med någon ME-utredning (har som sagt inte orkat läsa bakåt i bloggen)?

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Så kul att höra ifrån dej! <3 har saknat dej! Jag skickade en egenremiss t Stora Sköndal i slutet på förra året som jag fortfarande väntar på att få bedömd. Om jag antas för utredning är det sedan 10-12 månaders väntetid. Suck! Så jag väntar! Tyckte 6 månaders väntan till Smärtkliniken var länge - detta är extremt! Hur går det för dej?
      Kram!

      Radera
    2. Ja du, det är en lång historia... Ska försöka få iväg ett mejl nån dag! Har saknat dig också! ☺

      Kram

      Radera
    3. <3 ser fram emot det! Kram!

      Radera
  3. Oacceptabelt att tvingas välja bort hygien framför möten.
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! Det tar verkligen emot...😖 kram

      Radera
  4. Ja herregud! Visst är det helt sinnessjukt? Att man måste vänta 10 dagar med dusch. Att man inte kan gå ut bland folk i "det illståndet". Hur ofräsch och äcklig man känner sig, men man måste ju till slut hur slut man än är. Jag kan förstå att det här inte går att förstå för en frisk person. Men ja jag är i samma läge. Denna oförsåelse är monumental och absolut bland myndighetspersoner. Det är inget att göra åt. Bara att konstatera att vi är så osynkade med verkligheten att i framstår som Aliens.. Det dumma är ju att vila inte hjälper som andra ME sjuka när man är så här överbelastad.
    Ibland kan man ju paca, men inte dusch eller fysisk gång, ex för att man absolut MÅSTE gå o handla(ensamstående utan rätt till hemjälp, eller snarare har inte råd)för att man inte ska svälta i hjäl,efter en veckas tomt gapande kyl. Det man skjutit upp i väntan på så bättre mående att aktiviteten alls kan genomföras.
    Men det är ett absolut krav att sjukvård och myndigheter faktiskt förstår denna låga aktivitetsgrad och slutar förvåna sig. Vi bor i ett land där ingen hjälp erbjuds nästan oavsett hur sjuk an är, ja då måste man ju fixa det vare sig man orkar eller ej ju. För jag tänker inte svälta i hjäl,i vårt välbärgade land. Men sedan är jag sängliggande en vecka efter det, och orkar inte ens laga maten jag handlat, så den nästan hinner bli förstörd dessutom..
    Men vad göra, så ja ibland är dusch nödvändig med de sista krafterna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ❤️ Att behöva ställa saker som är basalt och så självklart för de flesta emot varandra och prioritera bort är fruktansvärt jobbigt...

      Radera

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...