onsdag 13 april 2016

Vilket perspektiv har företräde?

Jag har själv mött, och dessutom hört flera andra berätta om, verksamheter som poängterat vikten av att hitta rätt aktivitetsnivå för individen, men när det väl kommit till att kritan så har det visat sig att den inte går att anpassa individuellt. Varken när det gäller utredning eller behandling. Jag har också erfarenhet av att en verksamhet inte tillfullo förstått vilken aktivitetsnivå jag är på - trots att jag berättat om hur min vardag ser ut, och jag har blivit sämre av att delta i rehabiliteringen eftersom aktivitetsnivån varit för hög. 

Att vara långtidssjukskriven innebär att vara i en beroendeställning och känna en press från både vård och myndigheter att "komma igen" och tillfriskna. Därför är det många gånger svårt för en patient att protestera mot "experterna" och att göra sin röst hörd. Jag anser jag att det är av största vikt att vården och myndigheterna har rutiner och en organisation som tillåter patienterna att vara delaktiga.

I det här inlägget kommer jag resonera kring vilka faktorer jag anser är viktiga för att kunna avgöra vad som är "rätt aktivitetsnivå" för individen och hur du ska kunna omsätta det i praktiken i din verksamhet. Jag skriver naturligtvis både utifrån min erfarenhet och kunskap som arbetsterapeut men även utifrån de erfarenheter jag har av att vara patient med mycket lägre aktivitetsnivå än genomsnittet.

Syntolkning: Drottningen är på läkarbesök och sitter på den gröna britsen i sitt lila nattlinne och tofflor. Hon har mycket orakade ben. Det snurrar i huvudet av yrsel och trötthet, kronan har hamnat lite på sniskan och hon har solglasögonen på inne på grund av de flimrande lysrören. Hon tar stöd mot britsen för att överhuvudtaget orka sitta upprätt. Läkaren säger: "Vi måste anpassa rehabiliteringen efter din aktivitetsnivå!". Drottningen tänker då att hon hemskt gärna skulle vilja klara av att raka benen utan att kliva utanför sitt aktivitetsomfång. Läkaren tänker att hon ska börja styrketräna och öka sin fysiska aktivitet. Under bilden står; Vilket perspektiv har tolkningsföreträde?

Funktionsnivå vs aktivitetsnivå?
I det här sammanhanget tycker jag att det är av största vikt att förstå att funktionsnivå och aktivitetsnivå egentligen är två helt skilda saker. Funktionsnivå handlar enkelt uttryckt om hur kroppen fungerar - blodtryck, balans, grad av överrörlighet, smärta, nedstämdhet, utmattning och så vidare. Aktivitetsnivå handlar mer om vilka aktiviteter din kropp klarar av att genomföra - det handlar om aktivitetsomfång och aktivitetstakt. De flesta professioner i vården bedömer, mäter, behandlar och tränar funktioner. Läkare mäter och medicinerar blodtryck och sjukgymnaster bedömer och tränar exempelvis balans och motorik. Arbetsterapeuter arbetar däremot med aktivitetsutförande i vardagen vilket handlar om alla kroppens funktioner i samspelet aktiviteten som ska utföras och miljön där den utförs. Aktivitetsnivån påverkas alltså av fler faktorer än kroppens enskilda funktioner. 

Vem avgör vad som är rätt nivå? 
Patienten som lever varje dag med sina besvär är naturligtvis den som bäst kan beskriva sin aktivitetsnivå i vardagen. Vad som fungerar bra och vad som fungerar mindre bra samt om och på vilket sätt i så fall situationen skiljer sig från tidigare. Anhöriga kan också vara bra att ha med i samtalet om vardagen. Trots att detta samtal och samspel med patienten för mig känns självklart, så vet jag av erfarenhet att det oftast är någon annan som bedömer vilka aktiviteter och på vilken nivå patienten ska delta. När jag själv fått aktiviteter presenterade för mig och uttryckt tveksamhet inför den den föreslagna nivån (aktivitetsomfång och takt), har jag både upplevt och fått bekräftat att detta tolkats som undvikande beteende på grund av rädsla. Och trots att det i slutändan visat sig att jag har haft rätt så är det i de flesta fall inget som någon överhuvudtaget vill diskutera efteråt. Jag tänker att även om du som behandlare anser att en annan nivå är lämplig så måste du lyssna och ta in patientens kunskap om hur det är att leva i hens kropp. Om du inte håller med om att den nivån är rimlig så förklara varför, men möt patientens tankar med respekt och försök att arbeta tillsammans för att hitta en hållbar plan.

Hur avgöra vad som är rätt nivå?
Jag tänker att arbetet behöver börja redan innan första besöket. Att någon form av kartläggning av patientens aktivitetsnivå bör finnas tillgänglig inför planeringen av första mötet. Kanske i form av enkla frågor om vardagen som skickas med till patienten i remissbekräftelse eller kallelse, att svara på skriftligt och sen returnera. Eller något läkaren som skriver remissen kan be patienten fylla i och som skickas med som en del av remissinnehållet? Jag tänker i formen av ett kryssformulär med möjligheten att lägga till förklarande kommentarer, som tar upp basala vardagsaktiviteter och behov av anpassning - för att preliminärt fastställa patientens aktivitetsomfång.

I det fördjupade arbetet med att fastställa lämplig aktivitetsnivå vill jag uppmana er att använda en leg. arbetsterapeut. De är specialister på aktivitetsutförande och har kunskap och erfarenhet av att samtala kring och kartlägga vardagsaktiviteter på ett sätt som fokuserar på helheten och inte bara inte på enskilda funktioner. 

I kartläggningen inför deltagande i en verksamhet behöver ingå en sammanfattande analys av svaren på följande frågor:
- Vilket aktivitetsomfång beskriver patienten?
- Vilka aktiviteter "ryms" i patientens vardag?
- Hur utför patienten aktiviteterna som ryms i omfånget? Anpassar patienten dem på något sätt?
- Var går gränsen och vad blir konsekvenserna i vardagen om patienten överskrider den?

Syntolkning: Bild med rubriken: Person med begränsad energitillgång och bristande återlämningsförmåga. Denna bild är uppbyggd på samma sätt som bilden längre upp med en siluett av en trappa som visar Aktivitetsnivå. Mellan de olika trappstegen går pilar i olika riktningar. De svarta pilarna finns inom aktivitetsomfånget och de röda pilarna visar när personen tvingas utanför sitt aktivitetsomfång. På denna bild omfattas bara nedre delen av trappan av svarta prickade linjer som visar personens aktivitetsomfång. Det finns även röda prickade linjer som visar hur aktivitetsomfånget minskar efter överbelastning.









Att hitta rätt aktivitetsnivå för patienten handlar om att ha ett "pejsande" förhållningssätt. Pacing handlar både om att hålla sig inom sitt aktivitetsomfång och att hitta en takt som fungerar inte bara på kort utan även på lång sikt. Med rätt nivå och rätt takt kan uthålligheten öka även om inte själva grundfunktionen blir bättre i första läget. 

Det handlar enkelt sagt om att individen ska hitta rätt nivå att arbeta på. När en verksamhet pratar om att det är viktigt med rätt aktivitetsnivå för individen och kanske till och med förespråkar pacing som en del av behandlingen, är det oerhört viktigt att detta inte bara gäller patienten i vardagslivet utan att även inkludera den utredning och behandling kliniken erbjuder. 

Är verksamheten tillgänglig för personer med olika aktivitetsnivå? 
Nästa steg är att sätta analysen i relation till den verksamhet som kan erbjudas, för att se om aktivitetsnivån är rimlig i förhållande till patientens nuvarande aktivitetsomfång och aktivitetstakt. En diskussion och plan bör också finnas vilka konsekvenser av överskriden gräns som är rimliga att acceptera och hur detta ska utvärderas. Som det ser ut i dag är verksamhetens aktivitetsomfång och aktivitetstakt i de flesta fall redan fastslagen och på samma nivå för alla patienter. Vissa enheter har möjligheter till individuella variationer i viss grad men många patienter går helt miste om behandling av tex smärtspecialist på grund av behandlingens höga aktivitetsnivå.
Syntolkning: Bilden består av tre cirklar som överlappar varandra i mitten. I de tre cirklarna står: Människa, Aktivitet och Miljö. I delen i mitten där de tre cirklarna överlappar varandra står: Aktivitetsutförande.

Om du ska kunna hjälpa en individ att kunna hitta rätt aktivitetsnivå handlar det inte bara om att kartlägga de faktorer som finns inom cirkeln människa - funktionsnivån. Du måste även kartlägga om din verksamhet - aktiviteterna och miljön - går att anpassa efter individens förutsättningar. För om aktiviteterna och miljön ställer för höga krav på individen - kräver saker som inte får plats inom aktivitetsomfånget eller kommer i en högre aktivitetstakt än personen klarar av - kan detta omöjliggöra deltagande på lämplig aktivitetsnivå. 

Ni behöver fundera över vem som egentligen är normen för upplägg av bedömning och behandling i er verksamhet? Om individuell anpassning kan erbjudas på alla nivåer? Om det finns möjlighet att dela upp en utredning, tex tyst vila mitt i ett kartläggningssamtal? Om det finns möjlighet att genomföra samtal i alternativa former, telefon, mail, Skype, liggande, halvsittande? Om det går att genomföra någon typ av utredning eller behandling även om patienten inte klarar av att komma till verksamheten, när själva resan och besöket tar mer energi än det patienten har?

Om endast fasta program erbjuds, finns det grupper med olika omfattning och takt? Kan vissa program bitvis finnas som internet-kurs eller bedrivas via Skype? Helt eller delvis med individuella kontakter?

Jag önskar att fler ställde sig följande frågor: Om en patient är heltidssjukskriven för sina besvär och ändå har svårt att klara de mest basala som "...", hur troligt är det då att hen klarar av "..." och "..." i vår verksamhet? Är det verkligen rimligt att alla patienter förväntas klara samma omfattning på rehabiliteringen? Och ska det verkligen vara så att en stor del inte ens ges möjlighet att delta?

Är det patienterna som ska anpassa sig efter verksamheten eller ska verksamheten anpassas efter patienterna? Vad tänker du - vilket perspektiv har egentligen tolkningsföreträde?

_______________________________________________________________________

I det här inlägget utgår jag för enkelhetens skull utifrån en vårdverksamhet. Naturligtvis går tankarna överföra till de flesta andra verksamheter som möter människor. 

2 kommentarer:

  1. Ann-Sofie Edlund2 juli 2016 18:20

    Så klarsynt beskrivet. Snyggt!
    Mvh annan arbetsterapeut :)
    /Ann-Sofie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Dina ord betyder jättemycket för mej! Kul att du hittat hit, och hoppas du stannar! <3

      Radera