torsdag 26 maj 2016

Brist på rutiner eller brist på energi?

I mitt inlägg "I otakt med världen" skriver jag om ointresset för vardagsaktiviteter som jag upplever finns i min rehabilitering:
"De andra behandlar mina besvär med ADL som att de hör ett stadie vi alla passerat som barn och som vi därför kan lämna därhän. Som att om vi bara vi fokuserar på att komma tillbaka till arbetet - så kommer allt det där andra lösa sig av bara farten. Utan att vi behöver fokusera på just det. Det är för enkelt och basalt för att spela någon roll i det stora hela."
Vid närmare eftertanke så tror jag att det finns en utbredd föreställning om att utan jobb blir du förslappad och lat. Att det gör att du vänder på dygnet och tappar dina rutiner - och inaktiviteten är ett faktum. 

Just detta med brist på rutiner i vardagen är något som ofta nämns som argument för tidig återgång i arbete eller för att motivera arbetsträning. Som att det är bristen på rutiner i sig själv som ger problemen i vardagen - inte mina egentliga besvär - och om jag bara går tillbaka till arbetet så kommer mina vardagsproblem att lösa sig. 

Läkarbesök eller olika möten i min sjukskrivningsprocess handlar sällan om det jag ställs inför i min vardag. Ofta handlar det i stället om symtom och behandling. Det är när jag själv för in samtalet på hur begränsad mina besvär gör mig i vardagen som jag upplever att jag blir orelaterbar. 

Den fråga om vardagen som eventuellt ställs är: Vad gör du då på dagarna? Den efterlyser vad jag sysselsätter mig med och hur jag använder min tid. Hur jag förvaltar min dyrbara sjukskrivning. Om jag slöar eller presterar. I den frågan finns ofta en underton av att jag gör för lite. Och den följs ofta av uppmaningen att utmana och göra mer. 

I mitt arbete som arbetsterapeut utgår jag alltid ifrån att vardagen i någon grad är påverkad hos personen jag möter. Av skilda anledningar. Därför brukar jag fråga: "Hur fungerar din vardag?" Det indikerar på ett helt annat sätt ett intresse av att få veta hur symtomen påverkar förmågan att utföra de aktiviteter jag behöver i min vardag. Ännu bättre är frågan "På vilket sätt påverkar dina besvär din vardag? I vilka aktiviteter och i vilken grad? Hur ser ditt liv ut nu jämfört med tidigare?"  När (om) jag börjar arbeta igen kommer jag att lägga till frågor om aktivitetsomfång och aktivitetstakt mer specifikt än jag gjort tidigare. Kanske kommer jag att använda min bild av trappan.

Jag har rutiner men belastningskänsligheten har tvingat mig att förändra mina rutiner. I vissa fall kan sjukdomar i sig göra att personer förlorar sina rutiner. Men, det är inte så att sjukskrivning per automatik ger brist på rutiner, och att bristen på rutiner i sin tur ger besvär i vardagen. Problemen i vardagen har oftast samma ursprung som det som också orsakar den nedsatta arbetsförmågan - för ADL-förmåga och arbetsförmåga är intimt sammankopplade. 

Hur vardagen fungerar är inte bara en indikator på hur mina symtom påverkar min aktivitetsförmåga, utan även hur jag hanterar mina besvär och min situation. Den bär spår av hur jag reagerar på och vilka strategier jag använder jag för att hantera det jag går igenom. 

Det går varken att förutsätta att en sjukskrivning eller återgång till arbete ensamt löser en sjukdoms eller funktionsnedsättnings konsekvenser i vardagen. Det är något som behöver tas på allvar för vad de är, och arbetas med systematiskt och metodiskt. 

Ignorera inte vardagsaktiviteter - de är nyckeln till ett fungerande liv!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar