måndag 16 maj 2016

Det är inget som går att tiga ihjäl!

Jag har insett att jag inte bara känner motstånd och rädsla - inför ytterligare ett läkarbyte - för att jag är rädd för vad den nya relationen ska föra med sig. Utan det handlar också om vad jag lämnar efter mig. Vad själva bytet gör med bilden av mig som person.

Det låter säkert helt patetiskt! Och du tänker säkert att det är skit samma vilket rykte jag får, bara jag får den hjälp jag behöver!?

Men jag har suttit där allt för många gånger i personalrummet när det har suckats över besvärliga patienter. Fnissats åt deras märkliga beteenden. Och fnysts över patienter som tror att de vet bättre än läkaren. Patienten - den idioten - som har egna teorier och som har "läst på". Och jag har hört irritationen över patienter som byter läkare tills de får en som de kan linda runt sitt lillfinger. Misstroendet och skitsnacket från vuxna välutbildade människor. Människor med makt.

Och jag vill inte vara den patienten.

Förmodligen är jag den redan eftersom jag inte bara ger mig. Utan att jag tröstlöst fortsätter hävda att jag inte mår bättre. Trots att jag inget hellre vill än att må fantastiskt bra. Trots att jag mycket hellre vill vara patienten som du lyfter som det goda exemplet. Miraklet. Och hon med den fantastiska kämparglöden.

Jag upplever ofta att jag bemöts med tystnad och ignorans. Med en trött oförstående blick. Kanske är det så att man försöker få mig att tystna genom att själv vara tyst? Eller så tror man att mina besvär blir värre om man ger dem uppmärksamhet?

Men mina besvär är inget som går att tiga ihjäl. De är verkliga. I allra högsta grad svåra att låta bli att tro på. Min kropp skriker men du varken hör eller ser - för du håller för öronen och blundar.

Men mina besvär är lika verkliga som för:

  • personen som jag träffade pga en amputation, men som var mer bekymrad över sin tidning än över sitt saknade ben. Som hade blivit avfärdad som förvirrad och onödigt orolig hela sin vårdtid på en annan avdelning. Men som ingen ordentligt lyssnat på. Det visade sig att hen inte orolig för själva tidningen, utan för att hen inte längre kunde läsa. Tillslut efter mycket tjat från min sida och en röntgen, uppdagades att personen fått en stroke under operationen.

  • personen som vårdpersonalen tyckte var virrig och pratade rappakalja men där hjärnskadan i själva verket hade öppnat upp en hela kunskapsarkivet. Rappakaljan var ren fakta och hämtade från ett helt liv av lärande, som nu kom fram ofiltrerat i patientens associationer i olika situationer. Men ingen hade hört det, för de hade avfärdat det som strunt utan att verkligen lyssna.  

  • personen som personalen kallade _speciell_ och hade allehanda teorier om. Men som i själva verket var personlighetsförändrad av en hjärnskada.

  • personen med fibromyalgi på den tiden det _verkligen_ var en omtvistad diagnos, som alla tyckte var jobbig och ingen visste hur vi skulle bemöta. Men som levde i ett helvete och bara ville ha vår förståelse.

  • personen som läraren kallade "bortskämd prinsessa" och tyckte kunde skärpa till sig, men som efter utredning visade sig hade svåra funktionsnedsättningar på grund av NPF.

Eller:

  • personen med svåra kognitiva nedsättningar efter en hjärnskada som började klaga på en massa andra diffusa symtom. Men som läkarna bara ignorerade och tyckte var konstig. Men som tillslut blev akut inlagd och fick buken tömd på flera liter vätska. Som hade cancer.


Förstår ni hur vansinnigt viktigt det är att ni lyssnar och tar på allvar? Att era förutfattade meningar och fördomar kan vara livsfarliga? Att de gör er blinda? Att ni förstärker stigman och felbehandlar era patienter på grund av era egna oreflekterade handlingar? Att ni faktiskt förstör andra människors liv?

Jag vill inte vara den patienten.

Men jag har inget val.

Jag är den redan.

4 kommentarer:

  1. Jag är också en sån patient.Jag är påläst. Jag är inte dum. Jag är analytisk. Inte många läkare klarar att hantera det. Just nu försöker jag åtrigen byta husläkare. Som tur är ( eller det är också en följd av att jag vägrar ge upp)så har jag hittat en bra psykiatriker som försöker hjälpa mig.
    Måste man säga ja och amen till allt läkaren säger och är det förbjudet att ha några egna idéer?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner igen mej! Många läkare tycker nog det var enklare med någon som helt överlämnar allt i hens händer. Jag tycker dock att det synsättet tillhör en svunnen tid. Kram till dej!

      Radera
  2. Samma här.. Men det är verkligen förskräckligt! Att de ska ha så stor makt! Så de kan förstöra andras liv! Utan att ens vilja lyssna, samtidigt som det organ som finns för att anmäla väljer att hålla dem om ryggen och lämnar saker utan åtgärd, socialstyrelsen som inte ändrar en felaktig tom hopljugen text, så vi är totalt rättslösa som patienter och ingen politiker eller någon VILL ENS lyssna, och de är inte ens intresserade att skapa ett kontrollorgan där vi patienter ens kan få rättshjälp. Utan alla dessa instanser väljer att hålla varandra om ryggen! Så dålig rutten och förödande stil, men tyvärr har jag vant mig och vet att det aldrig blir bättre. De fortsätter hålla varann om ryggen hela tiden så vi blir rättslösa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jargong och traditioner kan leda till långt gången diskriminering utan att någon reflekterar över det!

      Vilken text hos socialstyrelsen är det du tänker på?

      Radera

Det finns bara ett vi!

Vet ni varför frågan om LSS/assistans och sjukförsäkringen är så enormt viktig?  Jo, för det berör ALLA - inte bara de som är i behov a...