söndag 15 maj 2016

Ett bemötande med spår av det förflutna?

Ni vet den där fåniga grejen med att ingen vill ta sista kakan? Det eviga trugandet och det eviga nej-men-inte-ska-väl-jag? Det känns väldigt löjligt men är ändå på fullt allvar. Och alltid ligger det en kaka eller tårtstrimla kvar efteråt för ingen kan med att ta det sista.

Vi har så mycket sådana här saker inbäddade i vår kultur som vi för länge sedan tappat ursprunget till men som ändå sitter kvar. En vän som läst etnologi berättade för mig att just detta exempel härrör från en tid för länge sedan. När de på fullaste allvar trodde att det bringade otur med sig att ta det sista, och därför lämnades det alltid kvar.

Jag tar upp det här exemplet för att visa att det inte alltid vi riktigt vet varför vi beter oss på ett visst sätt. Vi bara gör det för att det är så vi gör. Så alla gör. För att det är en del av kulturen eller traditionen.

När jag pratar om kultur tänker jag inte bara på ett visst lands kultur. Utan även på kulturen inom en viss yrkeskår eller på en viss arbetsplats, inom vården, skolan eller på en statlig myndighet. Hur vi arbetar och möter kollegor och våra "kunder" kan variera stort, trots att det utåt sätt ser ut som samma typ av verksamhet. Det är till och med så att vi pratar om att vissa saker "sitter i väggarna". En del avdelningar eller arbetsplatser är till och med ökända på grund av det.

Vad är det egentligen som präglar vårt bemötande av andra människor? Hur stor del av det är vi inte ens medvetna om? Vad finns det för saker som likt "ta sista kakan" som är kvarlevor från en tid som vi själva inte ens levt i? Och hur mycket är egentligen relevant för mitt bemötande just idag?

Hur kan det till exempel komma sig att det finns så mycket värderingar kring vardagliga aktiviteter? Kring vissa miljöer och tider på dygnet? Så till den milda grad att vissa saker till och med är namngiva beroende på var aktiviteten och på vilken tid på dygnet den utförs? Var kommer det ifrån - från vilket sammanhang och vilken tidsepok härrör det?


Syntolkning: På bilden finns tre miljöer. I den första finns en säng - där finns en tankebubbla med texten Sömntuta. I den andra finns en soffa och en tankebubbla med texten Latmask. I den tredje miljön finns en hängmatta och en tankebubbla med ordet Livsnjutare. Bredvid står drottningen och säger: Jag får olika namn beroende på var jag vilar...så konstigt!?

Har du någonsin funderat över vad egentligen är som präglar din syn på dina patienter, elever eller klienter? Och vad som styr din bedömning? Din kunskap, dina fördomar, traditionen eller kulturen på din arbetsplats? Hur mycket ursäktar du med att så har vi alltid gjort - eller det är så här vi gör? Utan att du egentligen reflekterar djupare över det?

Vågar du ens tänka själv? Gå emot det traditionen bjuder när du inte ser syftet med den? Stå upp för din egen bedömning i omsorg för den du ska hjälpa, istället för att dras med i kulturen och det som tidigare varit?

Tänker du någonsin på varför du gör på ett visst sätt? Varför du för vidare en tradition? Och vad skulle hända om du medvetet försökte förändra något som pågått under en längre tid? Kanske i generationer?

Det där med kakan är ju egentligen bara en bagatell. En fånig ritual. Rätt betydelselöst. Men som ändå i vissa sammanhang kan betyda väldigt mycket. Och om någon bryter mot traditionen kan det till och med omgärdas av visst skambeläggande. Den som tar sista kakan kan mötas av både avund och förakt. 

Tänk då vad sådana här saker - spår från ett förflutet, en annan tid - kan få för konsekvenser i sammanhang där det råder en maktobalans. Där den ene har ner makt och tolkningsföreträde. Och där den andre är i en svagare position. Som i skolan, i vården och i mötet med myndigheter.

Ibland undrar jag hur mycket av det negativa jag möter i form av bristande bemötande, fördomar och otillgänglighet som bär spår av en svunnen tid - och hur mycket är rena konsekvenser av situationen här och nu? Och på hur lång tid det egentligen ska behöva ta att tvätta bort osunda spår av dåtiden. En annan viktig sak är vad ska vi göra med de som inte vill? Som lever kvar i det gamla och är nöjda med det?

Det tål att funderas över - hur tänker du?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar