onsdag 18 maj 2016

För vems skull är du där?

Jag har så svårt att förstå att du väljer att arbeta med något som så uppenbart fyller dig med sådant förakt.

Det är så man kan tro du menar att vården vore bättre om inte patienterna fanns. Att skolan vore bäst om eleverna saknades och om alla förskolor kunde arbeta utan barn. Och om de ändå fanns vore det nog mest praktiskt om patienterna saknade anhöriga och alla barn- och ungdomar vore föräldralösa.

För vad annat kan jag tro när jag hör ditt behov av att raljera, förlöjliga och förminska. När du försvarar din rätt till jargong och en kultur med råa skämt. Och hävdar att det minsann inte märks i ditt bemötande.

Och när du trots det ändå är helt ovillig att lyssna på den du ska hjälpa. 

Hur går det ihop?

Borde inte en god relation till de som är din målgrupp vara det viktigaste? Det som gjorde att du på det säkraste sättet nådde framgång? Både för egen del och för den du är satt och hjälpa?

Det är lätt att få tankar om att du valt ditt yrke för att tillfredsställa dina egna behov av framgång och makt, istället för en genuin längtan av att vara med att förändra liv till det bättre.

Är det så?

Men nu är det visst jag som raljerar, och det går ju inte för sig. Min roll är ju att vara tacksam och tyst!

2 kommentarer:

  1. Bra rutet! Eg borde man dra ut din blogg och skicka till samtliga berörda!
    (Y)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! (gör det snälla!!) <3

      Radera

Diciplinerad inaktivitet

Jag måste erkänna att jag ibland önskar att jag hade en sjukdom som gick att förbättra med hård fysisk prestation.  Som krävde aktivitet. Ja...