tisdag 10 maj 2016

Gör min sjukdom mej ansvarslös?

Att vara vuxen innebär ansvar. Saker som folk förväntar sig att du gör. Som du förväntar dig av dig själv. Måsten. Skyldigheter.

Livet.

Det är sådant som hänger ihop med familjesituation, boende och arbete. Som är inbakat i allt det där andra och därför inte går att komma undan. Men också ofta sådant som du kanske gör på rutin utan att reflektera något särskilt över det. Mycket av det kanske rent av är roligt och något du tidigare längtat efter.

Beviset på att du är vuxen på riktigt.

Men om du blir sjuk mitt i livet - med partner och barn, arbete och boende - blir okapabel och icke arbetsför känns det kanske annorlunda. För du kanske inte klarar av att ta samma ansvar längre, inte bara på arbetet utan även i de andra delarna av livet. Dessutom läggs du på ytterligare ansvar i kontakterna med vård och myndigheter.

För mig känns ansvar i alla olika former, bara som en stor börda just nu.

Jag har en intakt ansvarskänsla, men en energinivå som långt ifrån räcker till för att fullfölja de skyldigheter min vardag kräver av mig. Inom mig pågår en ständig kamp mellan ansvarskänslan och energibristen. Jag känner mig bakbunden och hotar att vittra sönder inifrån.

På insidan är jag fortfarande den ansvarsfulla vuxna, men det känns som att min oförmåga att ta praktiskt ansvar automatiskt gör att människor ser mig som ansvarslös. De tycker att jag ger upp för lätt och måste försöka mer. Som att det finns ett ofrånkomligt samband mellan ansvar och prestation. Om du tar ansvar är du ansvarsfull, om du inte gör det är du ansvarslös - oavsett orsak. Som en vippbräda med två motsatser som alternativ. 
Bildtolkning: Till vänster finns en vippbräda där "tar ansvar" tynger ner brädan åt ansvarsfull. Till höger finns en vippbräda där "tar inte ansvar" tynger ner brädan åt ansvarslös. 
När jag läste synonymerna för de olika orden (synonymer.se) var det som att något som föll på plats för mig:

  • Ansvar = skyldighet

  • Ansvarsfull = trovärdig, pålitlig, noggrann, eftertänksam, redbar, kvalificerad, med ansvarskänsla

  • Ansvarslös = lättsinnig, nonchalant, obetänksam, oansvarig, tanklös, otillräknelig, utan ansvar

För de epitet som tillskrivs de sjukskrivna och funktionsnedsatta i dagens samhälle är precis desamma som tillskrivs de ansvarslösa! Är det i själva verket detta som ligger bakom föreställningen om att vi patienter ger upp för lätt, att vi inte försöker tillräckligt och att vi behöver pushas för att vi ska komma någonvart? För att det i sjuk- eller patientrollen ligger inbakat att vi inte kan ta samma ansvar längre - och att vi därför per automatik räknas som ansvarslösa?

Det var just detta jag försökte få fram i mitt inlägg: "Uträknad, borträknad eller ej tillräknelig". Att min känsla är att jag inte kan ses som ansvarsfull och trovärdig nog att bidra med mina kunskaper och erfarenheter förrän jag är ute på "andra sidan" igen. Förrän jag är arbetsför. Att det inte går att vara svårt begränsad på grund av funktionsnedsättningar och ansvarsfull samtidigt. Att jag inte är kapabel utan satt på paus.

I värsta fall märkt för livet.

Att ständigt bli bemött som ansvarslös, trots intakt ansvarskänsla, är både kränkande och förknippat med en stor skam. Det räcker visst inte med att jag ska behöva bära smärtan av att inte längre kunna vara den partner, förälder och samhällsmedborgare jag vill. Att utöver detta behöva leva med att bli betraktad som någon som inte gör "sitt jobb" är förödande.

Syntolkning: En flödesschema med tre nivåer. Första nivån ovanifrån är Tar ansvar kontra Tar inte ansvar. Andra nivån uppifrån är Har ansvarskänsla kontra Har inte ansvarskänsla. Tredje och sista nivån är Ansvarsfull kontra ansvarslös. Från Tar ansvar går en pil till Har ansvarskänsla, som i sin tur går ner till Ansvarsfull. Från Tar inte ansvar går en pil till Har inte ansvarskänsla och vidare ner till Ansvarslös. Från Tar inte ansvar går ytterligare en pil, en streckad, ner till Har ansvarskänsla och vidare till Ansvarsfull. 

Istället för att döma någon utifrån hur mycket ansvar hen tar, borde vi istället undersöka hur det står till med ansvarskänslan. När vi ser att en person har ansvarskänsla men inte tar ansvar är det kanske en signal på att vi behöver vi ta reda på varför? Och inte direkt dra slutsatsen att det är en ansvarslös typ som sitter framför oss. Det kanske handlar om något helt annat? Om praktiska omständigheter som förhindrar personen att ta det ansvar hen vill och önskar? Omständigheter som kanske går att förändra och anpassa så att vi ökar delaktigheten? I stället för att vi genom våra förhastade slutsatser sätter någon i utanförskap. 

Jag saknar så att bli bemött som den ansvarsfulla människa jag är. Som mitt trovärdiga, pålitliga, noggranna, eftertänksamma, redbara och kvalificerade jag. 

Som en kompetent människa.
______________________________________________________________________

Utifrån synonymerna till ansvarsfull och ansvarslös gjorde jag en miniundersökning på Twitter. På ett dygn svarade 53 personer med sjukskrivning, aktivitets eller sjukersättning på frågan om hur de upplever att samhället, inklusive vård och myndigheter ser på dem. 

Syntolkning: En bild med texten "Som sjukskriven upplever jag att samhället (inkl vård o myndigheter) ser mig som: Trovärdig och pålitlig 21%, Oansvarig och otillräknelig 79%. 
Endast 21% av de tillfrågade uppger att de upplever att samhälle, vård och myndigheter ser dem som trovärdiga och pålitliga. Det visar att det finns en hel del att arbeta på när det gäller bemötandet av personer med sjukskrivning, aktivitets- och sjukersättning. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar