fredag 20 maj 2016

I mörkret blir det ljusa ljusare

Hjärnan bearbetar ständigt sin omgivning. Med hjälp av sinnena analyserar den varenda detalj. Ljus, ljud, mönster, färger, lukter, avstånd, tryck, värme, kyla och smärta. Systematiskt söker den av yta efter yta.

Jag orienterar mig i rummet. Rör mig smidigt och kontrollerat. Vänder mig mot den som tilltalat mig och lyssnar till det den säger. Samtidigt konstaterar jag att det är skumt i rummet och förmodligen regnar ute,  lägger märke till brevbäraren som smäller igen brevlådan och tar på mig en kofta för att det känns kyligt.

Utan att jag reflekterar över det gör hjärnan miljoners miljarder analyser samtidigt. Samlar in intryck, beräknar avstånd och skickar ut rätt signaler så att kroppen ger rätt respons. Hur komplicerat det är märker jag inte av förrän den dagen det inte fungerar som jag är van vid.

Om inte hjärnan exempelvis kan tolka rum och rymd har den inte heller några hållpunkter att förhålla sig till. Och det gör det svårt för mig att förstå var jag befinner mig. Jag har sett människor med svåra hjärnskador tappa förmågan att hitta, förstå var ljud kommer ifrån och till och med ta på sig kläder (ej pga förlamning) - för att hjärnan längre inte klarar av att relatera till sin omgivning.

Jag tänker att det är lite samma sak för en människa att hitta referenspunkter i en svår livssituation.

Många säger att man ska låta bli att jämföra sig med andra, och det säger nog jag själv också då och då. Men ibland är det faktiskt just det - jämförelserna - som håller mig uppe.

Om jag känner mig avundsjuk på de som är friska, utesluter inte det att jag skulle kunna känna mig tacksam över att jag inte är lika sjuk som de allra sämsta. Likaväl som jag behöver ta till mig att mitt liv är väldigt begränsat, behöver jag se att det finns de som har det mycket värre. I jämförelse med de som ligger isolerade i ett mörkt rum 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan - känner jag mig kärnfrisk. Men i jämförelse med någon som är kärnfrisk på riktigt är jag jättedålig.

Allt är relativt.

Stark avundsjuka utesluter inte starka känslor av tacksamhet! Och det går att vara ledsen och lycklig nästan i samma andetag. Det är bara en konstig bild vi har, att allting måste vara så antingen eller.

Precis som att hjärnan ständigt analyserar sin omgivning, jobbar jag på balansen mellan att tillåta mej att tycka allt är för jävligt samtidigt som jag försöker se allt det fina jag trots allt har! Jag behöver påminna mig om att det ena faktiskt inte utesluter det andra. När det mesta känns mörkt i min egen situation är det som att det i alla fall för mig som att det som trots allt är ljust framträder mycket tydligare. Och det gör att jag har lättare att hitta tacksamheten även för väldigt små saker.

Det finns alltid de som har det bättre än jag, men också de som har det sämre. Sånt är livet. Och om jag lyckas förhålla mig till båda, får jag en mer realistisk bild av min egen verklighet än om jag fastnar i det ena diket.

Men för att veta hur jag mår just nu, kan jag inte jämföra med någon annan än mig själv.

Det är en viktig skillnad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hopp eller bristande verklighetsförankring?

Har tänkt vidare på texten från igår. På hur det kanske framförallt handlar om erfarenheten av omgivningens brist på verklighetsförankring...