torsdag 19 maj 2016

I nöd och lust...

Jag är beroende av den jag älskar.

Inte som i missbruksberoende - utan praktiskt beroende. Utan honom skulle mitt liv vara så mycket mer komplicerat och kräva ett helt annat stöd av samhället.

Men det är svårt att bli så beroende. Av någon jag gick in i en jämlik relation med. En obalans har smugit sig in och jag som tidigare varit så självständig känner mig nu liten och sårbar.

Utelämnad.

Detta att jag behöver hjälp och inte förmår, tar överhanden. Överskuggar oss. För jag har oftast ingen ork kvar för du-och-jag-vi-relationen när mitt egna mest basala är avklarat.

Det ger mig dåligt samvete att jag måste sätta mina egna behov främst.

Jag står i en evig tacksamhetsskuld till dig. Det rubbar våra cirklar. Den gör mig till mottagare och dig till givare. Ensidigt. Ojämlikt. Det är så svårt eftersom vi gick in i relationen med "tillsammanshet" för ögonen.

Att be dig om hjälp är svårt. Men att inte vara nöjd med hjälpen jag fått, eller att behöva påminna om att jag behöver hjälp är ännu värre. Det får mig att känna mig krävande, otacksam och väldigt låst. Som att tacksamhetsskulden gör att jag blir hänvisad till ditt sätt att göra och prioritera.

Mitt sätt är inte ens alla gånger längre existerande. Jag suddas ut någonstans på vägen. I hjälpandet. För det är svårt för dig att göra på mitt sätt, även om du försöker. Det krävs att jag förklarar på detaljnivå men min ork räcker inte.

Vi lever i en nära relation, och du vet oftast vad jag tänker. När du ska dra ett skämt är det till och med så att jag kan hinna före. Vi har alltid fyllt i varandras meningar. Men när min trötthet gör att jag tappar ord och du inte lyssnar färdigt utan fyller i vad du tror att jag menar så gör det bara ont. Jag blir frustrerad och mitt humör slår bakut.

Men det är inga fel på vår relation, det är vår situation som är så extremt krävande. Det finns ingen osäkerhet i mina känslor för jag älskar dig och jag vet att det (lilla) vi har är kvalitet. Det är en aning förvirrande. Och än mer frustrerande.

För jag önskar mej inte mindre av oss, utan mer. Vi finns kvar, men jag saknar oss som vi var då.

Även om vi har mycket naturlig närhet, har vi väldigt lite sex och vi sover sällan tillsammans. Vi vet båda att det varken beror på minskad lust eller vilja, utan på grund av min känslighet för belastning och dåliga återhämtningsförmåga. Men det gör det inte mindre jobbigt att stå ut med.

Jag längtar efter mer av ditt sällskap men behöver trots det dra mig undan. Jag vill prata, men orkar inte ta in det du säger. Det får mig att känna att jag hamnar utanför, och det gör nog du också. Vi hamnar ofrivilligt bredvid varandra i parallella universum.

Kanske är jag naiv, och jag vet att vi lovade att älska varandra i nöd och lust. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det var så här det skulle bli. 

För det pratas väldigt ofta om när lusten tar slut - men aldrig om när nöden är stor men lusten trots allt finns kvar. 

______________________________________________________________________
Inser så här i efterhand när jag läser igenom inlägget, att alla välmenande råd vi fått under resans gång - från anhöriga och professionella - har byggt på att öka lusten. Men det är så tydligt att det är inte där vårt problem ligger. Och då faller alla råd bara platt. Visst är risken stor att lusten sinar i och med den stora nöden, det är jag fullt medveten om. Men för att öka den krävs helt andra saker än om det är lusten försvinner först.

8 kommentarer:

  1. Känner precis som Nilla väl igen detta svåra och känsliga ämne. Jag och min man hade varit gifta i 22 år när ohälsan slog till och vi har fått lära oss ett helt nytt sätt att vara tillsammans. Ett som bygger på vad och hur mycket jag orkar och att jag är tydlig. Jag vill gärna låtsas som det regnar och strunta i begränsningarna, men det funkar ju inte som bekant. Det häftiga är att ju bättre vi lär oss kommunicera ( fast jag inte alltid orkar) så vet han mina gränser bättre än jag själv ibland...det genererar blandade känslor av tacksamhet och frustration. Jag vill ju så mycket som jag skulle vilja att jag inte vill! Men vår kommunikation och vårt samspel är tajtare än någonsin, just för att det är nödvändigt. Jag är inte nöjd med det, men jag accepterar faktum. Hela tiden detta dubbla...Man kämpar för sitt äktenskap och älskar sin man - men ibland orkar man bara inte med honom hur fin han än är, det är TUFFT och en riktig kamp med skamkänslorna. Ja, lusten finns, men ofta inte orken.
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. ❤️ Min vän! Känner så väl igen det du skriver! Många kramar

      Radera
  2. Ja precis så känns det ofta ! <3 /Leontina

    SvaraRadera
  3. Tråkigt ledsamt och jobbigt när det blir denna obalans. Men inte så mycket att göra åt när det är som det är. Men detta fina inlägg ska du visa honom! För att det kan ge mer än bara säga att man älskar varandra. Det här visar djupet i det du känner!
    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! <3 Han har läst. Skulle aldrig publicera om det inte kändes ok för honom!

      Radera

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...