lördag 21 maj 2016

Pacing är lite som att dansa

Som belastningskänslig lär du dig att följa kroppens svängningar. Anpassa dig efter rådande status. Efter en tid slutar du överraskas lika hårt när kroppen slår bakut. De flesta gånger vet du att kroppen kommer att reagera på något du gör, även om du inte alltid kan förutsäga på vilket sätt eller hur starkt.

Mitt i instabiliteten och kämpandet kan ändå finnas någon form av lugn.

Sedan en vecka tillbaka något tjall med ryggen. Den är stel, musklerna krampar och det gör galet ont. Och det rubbar verkligen mina cirklar. Min pacingdans falerar totalt och jag är stel och klumpig. Hela min kropp protesterar och jag är arg och frustrerad.

Jag som tålmodigt brukar tuffa på i min egen lilla takt, har nu helt andra saker som stör. Krockar. Mina problem ligger ju vanligtvis långt utanför begränsad rörlighet och helt plötsligt kan jag knappt torka mej i rumpan eller ta på mig sockarna själv. Att gå och att sitta är en enorm ansträngning och bara att ta mig ur sängen gör mig andfådd.

Det gör mig medveten om vilken koll jag vanligtvis har på min pacing. Så smidigt jag dansar i vanliga fall. Jag växlar tempo, ställning och aktivitet på ett sätt jag behöver utan att reflektera särskilt mycket över det.

Jag dansar som ett proffs!

Men nu! Usch så otight. Och vilken besvärlig danspartner jag fått. Som kräver att jag samtidigt som jag lär mig de nya dansstegen måste fortsätta dansa den gamla dansen inflätad i den nya. Som kräver att jag ska vara proffs trots att jag är nybörjare.

Jag tappar koncentrationen. Blir så oändligt trött eftersom de nya stegen tar mer energi än de gamla och då måste jag tänka om totalt. Jag är stel, har ont och är helt ovan. Min kropp surar och jag också. Jag snubblar, ramlar och det gör förbannat ont.

Längtar efter det invanda, efter flyt.

Och vila.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Du är som jag!

Jag undrar ofta om du funderar på om det jag lever med kan drabba dig? Om det finns i din föreställningsvärld att du kan bli skadad eller s...