måndag 2 maj 2016

Skamutlöst överbelastning

I flera tidigare inlägg har jag pratat om skammen. Den som uppkommer i mötet med otillgängligheten. 

Men känslan av skam är ju bara en känsla kanske du tänker. Det är väl inte så farligt att känna lite skam? Det gör vi väl alla lite nu och då? Den känslan måste du jobba med att hantera. Skärpning! 

Men som jag skriver i mina tidigare inlägg om skam, så är skammen som uppkommer på grund av hur andra ser på mig och bemöter mig, annorlunda än den skam som har ursprunget i min syn på mig själv. Den går inte alls att bearbeta på samma sätt eftersom den är utifrånkommande och inte handlar om en dålig självkänsla.

Skammen blir en drivkraft till att göra mer och att göra bättre, av fel anledning och i mitt fall med ett väldigt dåligt resultat. Den får mig att lyssna mindre på kroppen, pressa mig hårdare och vara mindre nöjd med det jag faktiskt klarar av. 

Om jag beläggs med skam på grund av otillgänglighet eller dåligt bemötande ger det mig i längden sämre livskvalitet. Skammen lägger krokben för mig i mina försök att stanna inom mitt eget aktivitetsomfång och i det dagliga arbetet med att hitta min egen takt och nivå

Och jag riskerar att hamna i en skamutlöst överbelastning. 

Skammen konkurrerar om min uppmärksamhet. Den kräver plats och tar min energi. Den tar ur mig sanningar om hur jag borde vara och leva.

Helt i onödan.

4 kommentarer:

  1. Du har helt rätt i att skammen är en av de värst sakerna man får slåss med som utmattad och ja, den läggs på utifrån pga otillgängligheten. Väl talat.
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack vännen! Uppskattar verkligen all din uppmuntran! Känns bra att veta att du läser, och uppskattar det jag skriver! Kram!

      Radera
  2. Var stark mentalt!! Ignorera andras pushningar på dig. Ja jag vet!! Hur svår sådant är! Extremt svårt! Men du måste göra dig hårdhudad. Det här låter cyniskt och kallt. Det är det inte, utan en överlevnadsstrategi för att du själv inte ska bli knäckt över otillräckligheten.
    Jo jag vet mycket väl hur komplext detta är, och hur svårt de är. Så det är ingen axelrycks uppmaning jag ger dig. Men jag har levt med detta i många år nu. Andras orimliga krav och uppmaningar. Numera ställer jag in avstämningsmöten etc som inte är relevanta. Relevanta på så sätt att de tror tätare besök ger förbättring.
    Jag ignorerar "deras" förslag på förbättringar. De tror ju redan vad de vill så.
    Jag har slutat försvara huruvida det är energi eller viljestyrt eftersom de ändå redan bestämt sig.
    Jag kräver också motprestationer numera. Om de vill kalla en sak håglöshet,initiativlöshet, lathet, rörelserädsla, så ska de med de tester som finns belägga detta! Varenda gång de säger det och ha testerna med sig till mötet. Inget som ska bara skickas hem. Jag säger också att: jag kommer anmäla varje kommentar i journalerna, akterna om de så mycket som andas något sådant utan dessa belagda tester. Att det inte är deras tro som ska styra utredningarna!
    Även om jag inte har ork att anmäla. Även om det inte eg går att anmäla för att IVO och socialstyrelsen lämnar allt sådant utan åtgärd.

    Men ja jag gör mig riktigt besvärlig och omöjlig till mötena för att de ska få känna den press jag tvingas utstå av dem.
    Jag tänker inte dö på kuppen för deras nyckers skull. Orkar jag inte så orkar jag ine och då får gud fader själv tom komma med piskan, jag tar inte längre ut mig för att de ska testa gränser.
    Men ja inom mig blir jag ledsen över deras sätt. Jag tar illa upp, blir sårad, arg ledsen och kränkt. Men varje gång tar mitt kortisol,oerhört stryk och jag varken kan eller får tillåta mig till denna typ av ledsnad och upprördhet längre. Så jag brukar få analysera vad den gången de sagt och gjort som kastar mig tillbaka i dem känslorna och känna.. Vem är ägare av problemet. Inte jag, ok då kan jag sluta känna mig ledsen och kränkt, även om det är fullt berättgat. För varje gång det händer tar kroppen det som fullt alarm och en dag kan jag dö av det. Vilket jag inte vill. Därför måste jag analysera känslorna, och mentalt förbereda mig att det blir samma nästa och nästa gång pga okemin mellan handläggaren och mig.
    Så nästa gång tittar jag på hen, följer med ögonen det som sägs men är i tankarna någonannanstans. Detta för att faktiskt inte dö i en akut (krisreaktion, fysiskt numera). Så u måste sätta dig över känslan av ohörd, olyssnad,förrådd och missförstådd även om du har fullt rätt i känslan. Den ledsenhet det skapar sätter din kropp i akut beredskapsläge alltid, och i den utmattninggrad du har är detta jätteskadligt för kroppen, och måste hända minsta möjligt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din omtanke! Orkar inte svara långt och uttömmande just nu...

      Radera

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...