torsdag 5 maj 2016

Uträknad, borträknad eller ej tillräknelig?

Mycket av det jag är med om nu kan jag relatera till det mina patienter berättat om. Andra saker är helt nytt för mig. En del av det har jag via sociala medier förstått att vi är fler som upplever.

Om jag kommer ut "på andra sidan" som en arbetsför person önskar jag att mina egna erfarenheter gör mig till en bättre arbetsterapeut. Jag vet att min långa sjukskrivning kommer att göra mig annorlunda, men jag hoppas att en arbetsgivare kan se vilka kvalitéer det skulle ge. Inte bara risker och problem. 

Om det inte blir så, utan att det är så här mitt liv kommer att se ut för lång tid framöver, hoppas jag ändå att mina erfarenheter kommer tas tillvara. Att vårdpersonal ville lyssna och därigenom kunde förstå sina patienter bättre. Att jag kunde få vara en länk till andra sidan. Ge ett inifrånperspektiv tillsammans med min långa yrkeserfarenhet. 

Det som oroar mig är känslan jag får i mötet med vården, och med viss vårdpersonal på sociala medier. Att mina ord inte är helt och fullt trovärdiga så länge jag är patient. Ibland känns det som att de inte ens tror på den jag har varit, för att jag är den jag är nu. Som att min sjukdom visar mitt sanna jag.

Det är som att sjukdomen fläckar ner mig, inte bara den jag är idag utan även mitt rykte från förut. Att mina meriter nu nollställts och yrkeserfarenheten raderats ut. I samtal med gamla kontakter är det som att de ser på mig annorlunda än tidigare. Som att jag är satt på paus och inte har något att tillföra här och nu.

Det skrämmer mig. Inte bara för egen del, utan också för att det säger något om vår syn på patienter. Om bilden av personal som givare och patienter som mottagare. Och att det är en enkelriktad väg däremellan.

Jag tänker på alla människor jag kommit i kontakt med under min sjukskrivningsperiod. Mina medvandrare. Vilken variation och vilken rikedom av erfarenhet ni har. Alla reflektioner om vardag, vård, och sjukskrivningsprocessen som ni har delat med mig, i relation till era tidigare erfarenheter privat och yrkesmässigt. Viktiga insikter som behöver tas tillvara för att öka förståelsen, av hur det är att leva med långvarig sjukdom och/eller funktionsnedsättning - och förändra bemötandet. Men också för att höja själva kvalitén på vården, för att hjälpa arbetsgivare att minska risken för sjukskrivningar och för att underlätta återgång till arbete.

Fatta vilken skillnad vi skulle kunna göra om våra erfarenheter sågs som en tillgång istället för en belastning. Om det fanns rutiner som såg till att de systematiskt togs tillvara. Och om våra synpunkter sågs som något annat än klagomål.

Vi skulle kunna förändra världen!

8 kommentarer:

  1. Känner igen detta. Hur man gått från att vara en person som sitter "på rätt sida om skrivbordet", en auktoritet, till att vara någon som man lyssnar på med skepsis. Den här känslan av att vara lite misstrodd, Överdriver hon inte nu? Kan det verkligen vara så illa? Har hon månne blivit lite arbetsskygg? Hur kan hon vara så sjuk, när hon ser så pigg ut?

    Det är som om allt jag säger nu, när jag är på patientsidan, bemöts med käcka uppmuntrande ord och en viss skepsis. Det är en hemsk känsla.

    Man vill ju bara komma ut på andra sidan och använda sina erfarenheter, så att ingen ska behöva uppleva känslan av att vara misstrodd.

    Men, när man är "på den friska sidan", hur litar man på någon som säger något, som låter totalt osannolikt? Kanske är det en naturlig reaktion att vara skeptisk, så man inte blir beskylld för att vara naiv och blåögd?

    Återigen, genom att sprida information, berätta hur det är att vara sjuk, tror ju jag. Jag inbillar mig att våra berättelser kommer att göra skillnad. På sikt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! Vi får fortsätta berätta! Jag tänker att om fler berättar ökar trovärdigheten.

      Radera
  2. Bra skrivet. Fortsätt att skriva.
    Häls Man 55. (8månader nu.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag fortsätter, lita på det!

      Radera
  3. Usch, så väl jag känner igen dina känslor och iakttagelser. Det är precis så man känner sig som utmattad patient, som en idiot, som aldrig har tillfört samhället ett smack och som inte är tillräknelig. Som väl är har jag mött den andra sortens läkare och vårdpersonal också, de som respekterar, lyssnar och tror på, annars hade jag slutat tro på vården helt. Och tänk om våra kunskaper och erfarenheter togs tillvara, om samhället kunde vara lite flexibelt i bemötandet av oss - då hade jag inte behövt ansöka om sjukersättning. Jag har ändå bestämt mig för att vara så öppen och rak jag kan i de relationer och sammanhang jag rör mig i, för att sprida kunskap och mota fördomar i grind. Du har en stor uppgift med ditt skrivande Malin, glöm inte det. Vi alla som har de här diagnoserna har något viktigt att tillföra samhället, frågan är bara om och när de tänker lyssna.
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag tänker att vi alla har en viktig uppgift - att göra det osynliga synligt och mer känt. Oavsett vilken position el maktställning vi är i - om vi är anonyma eller släktingar! kram till dej

      Radera
  4. Känner också tyvärr igen detta så väl :-( och mkt annat av det du skriver, läser lite här o där valda delar, det jag orkar ! Är just nu i proceSsen att min arbetsgivare säger att de inte kan anpassa/ändra mina arbetsuppgifter för att jag ska rehabiliteras,,o blir inte frisk av de arbetsuppgifter jag utför nu (samtalsstöd till utmattade i stressade/deprimerade personer)...så nästa steg blir att försöka få hjälp av FK och af att ta sig vidare på ngt sätt. Känner mig som att min kompetens plötsligt blir inget värd :-(
    Har du ngt bra boktips som kan hjälpa till bär man står inför att göra nytt vägval i livet efter/i utmattning??!! Skulle verkligen behöva guidning/inspiration men orkar inte gå till ytterligare en terapeut!!! Så tänker att läsa också kan ge ngt om man hittar rätt bok!!! Tips mottages därför mycket varmt tacksamt!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Och välkommen till min blogg!

      Det låter tungt. Förstår jag dej rätt att du själv jobbar med samtalsstöd för personer med utmattning, stress och depression? Det är oerhört påfrestande att "ta hand om" och möta människor med stora behov när man själv inte ens har energi nog till sej själv - så var det i alla fall för mej när jag blev sjuk.
      Samtidigt så tänker jag att du borde kunna vara en fantastisk tillgång på din arbetsplats i och med att du numera har dubbel kompetens med egna erfarenheter.
      Hur tänker du själv? Vad vill du? Mår du tillräckligt bra för att orka arbeta med ditt gamla jobb på något sätt? Finns det något din arbetsgivare håller på med som du tror att din kompetens kan användas utan att du för den skull behöver göra våld på dej själv?

      Tyvärr har jag inte nått bra boktips. Däremot många funderingar själv, så endel kanske du kan få genom bloggen. Jag tänker att du behöver tänka på din framtid utifrån det jag pratar om i mina inlägg som handlar om aktivitetsomfång, aktivitetstakt, aktivitetsnivå och aktivitetsbalans (se länkar längst ner i inlägget som heter Den röda tråden publicerat idag). Du behöver veta var du har dej själv innan du vet hur du ska tänka framåt. Sen tänker jag att om du jobbar med det jag tror så har du kanske en hel del från ditt jobb att applicera på dej själv?

      Maila gärna om det är något du funderar över men inte vill ta i en kommentar!

      <3

      Radera

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...