tisdag 31 maj 2016

Verklighetsfrånvänd eller visionär?

Jag har suttit och bara stirrat rakt ut en bra stund nu. För det finns en känsla som jag vill beskriva för dej, men jag hittar inte orden. Det är en ledsen känsla. Uppblandad med både ilska och rädsla. Och frustration. 

Kanske också uppgivenhet och undran?

Mitt blogginlägg somjag publicerade igår handlade om saker som verkligen berör mig på djupet. Om hur kunskapsbrist, systemfel, dåligt bemötande och otillgänglighet gör människor illa. 

Väldigt illa.

Det berör mig personligt. För jag är den där patienten som hela tiden känner mig fel i vården. Som känner skam i mötet med otillgängligheten. Som tvivlar på mig själv på grund av att andra tvivlar på mig.

Det berör mig yrkesmässigt. För jag har fått se vården från insidan - som patient och anhörig  - och den är inte vacker. Min tro på rehabilitering har fått sig en ordentlig törn och ibland tvivlar jag på att vården går att förändra.

Att jag sitter på flera stolar borde göra mig intressant. Mina erfarenheter borde vara värt något och mitt kombinerade patient- och yrkesperspektiv. Fler än jag borde tycka att jag har något att komma med. Något som väger tungt.

Jag kämpar för att beskriva det jag är med om. Vänder mig ut och in och låter er läsa mig som en öppen bok. Ja, det är först och främst för min egen skull, men även mina meddrabbades. OCH för vårdens, skolans och myndigheternas skull. Det känns som att jag tjatar mig blå om anpassning, delaktighet och tillgänglighet. Om normer och skam.

Men att det inte landar.

Eller? Jag vet ju att det landar hos många av er drabbade. Ni ger respons och det är jag oändligt tacksam för. Men i övrigt känns det som att jag talar för döva öron. Som att det jag skriver faller platt för att jag ännu är patient. Att det landar hos er som kämpar på samma sätt som jag är på intet sätt dåligt. Men jag vill längre. 

Åstadkomma mer.

Uppgivenhet kanske är ordet jag söker. Eller hopplöshet. Jag vet inte riktigt. Kanske är det naivt och verklighetsfrånvänt att tänka att jag kan vara med och förändra världen (vården).

Eller kanske är jag bara trött.

Men så tänker jag på Florence Nightingale och hoppet och tron växer lite igen. Kunde hon så kanske jag också kan nå fram:
"1857 var hon så sjuk att hon planerade sin begravning och skrev avskedsbrev som skulle skickas efter hennes död. Men hon levde ytterligare 53 år och förvandlade sitt sjukrum till ett av historiens mest effektiva lobbyisthögkvarter. Hon slet ut flera sekreterare när hon dikterade, planerade och kommenderade från den sjuksäng där hon blev liggande i flera decennier." 
Hon blev också beklämd, frustrerad och bedrövad över vårdens tillstånd - men gjorde något åt det. Massor! Hon trotsade rådande normer och hittade vägar runt sin sviktande hälsa och var med och påverkade. Som visionär och pionjär - gick hon mot strömmen.

Och hennes livsverk förändrade både vården och världen.

4 kommentarer:

  1. Du skriver mycket klokt och kanske når det trots allt någon som jobbar inom vården även om de inte lämnar någon kommentar så fortsätt med din kamp. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! <3 Jag klamrar mej fast vid det hoppet! Och fortsätter... Kram

      Radera
  2. Heja dig Malin! Du är verkligen en modern Florence, det är bara det att saker tar tid, men du vet, droppen urholkar stenen. Kämpa på för du har sannerligen nåt att komma med.
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 Tack min vän! Det är väl så - att jag vill se en förändring nu - GENAST! Jag ska fortsätta vara den där droppen som urholkar stenen, i snigelfart! Kram

      Radera