torsdag 9 juni 2016

Det handlar om respekt!

Jag känner så många människor som lever i svåra situationer på grund av sjukdom och funktionsnedsättningar. Som kämpar för att få dagarna att gå ihop. För att få energin att räcka till det mest basala. För att orka med att leva med sina svåra symptom och begränsningar. Som tvingas leva på existensminimum, beroende av närstående både fysiskt och ekonomiskt.

Och som att det inte vore nog, får de flesta slita hårt för att få den hjälp de har rätt till och behöver. För att få förståelse och rätt hjälp av närstående, vård och Försäkringskassa. Med att mäkta med den stora samordningsbördan, otillgängligheten och ett bristande bemötande. Och samtidigt kämpar de med det dåliga samvetet över allt de vill och behöver göra men inte klarar av, skammen över att inte klara sig själv och sorgen över att livet inte blev som det var tänkt. Livssituationen präglas av osäkerhet och ovisshet.

Som patient hamnar du automatiskt i en beroendeställning till din behandlare - oavsett yrkeskategori. Något som patienten inte kan göra särskilt mycket för att jämna ut, eftersom bollen naturligt ligger hos den som har mest makt. Det är vanligt och inte särskilt märkligt att patienter känner otrygghet i den situationen. Personer med långvariga besvär, oavsett orsak, har många möten med vården bakom sig, och en stor del av dessa har inte varit positiva. På grund av sjukdomsupplevelsen i sig själv men också beroende på brister i bemötandet. Det gör patienten väldigt sårbar i mötet med vården, och gamla möten spiller över i mötet med alla nya personer de möter.

Därför måste vi alltid lyssna när en patient signalerar att hen mår dåligt över en vårdpersonals beteende. Det måste tas på allvar och ligga till grund för självreflektion. Handlar det om bristande bemötande, bristande samordning eller en otillgänglig och diskriminerande miljö? Beror det på jargong eller hur vi behandlar patienterna av gammal (oreflekterad) vana?

Och viktigast av allt - vad kan vi göra för att det inte ska hända igen? 

Om vi går i försvar och vägrar tro att någon annan än jag själv har tolkningsföreträde kommer mitt förtroende hos patienten med all säkerhet vara förbrukat. Och förmodligen tar patienten med sig upplevelsen in i nästa möte med vården vilket skapar en massa onödigt lidande.

Jag kommer nu citera tre olika texter med anknytning till min text. 

Den första kommer från Justitieombudsmannen som riktar allvarlig kritik mot en tjänsteman inom Rättspsykiatrin:
"JO har uppfattat tjänstemannens ton som nedlåtande och att tjänstemannen ville göra sig lustig på kvinnans bekostnad inför annan personal som hörde samtalet. JO uttalar i beslutet att det ingår i tjänstemannarollen att man ska agera korrekt mot den som tar kontakt med en myndighet. Även när den enskilde på något vis uppträder på ett sätt som upplevs som besvärligt måste en tjänsteman kunna hantera situationen professionellt och hålla en god samtalston."

Den andra texten kommer från Regeringens webbplats om Mänskliga rättigheter och handlar om yttrandefrihet:
"Yttrandefriheten tillhör tillsammans med bl.a. åsiktsfriheten de mest grundläggande fri-och rättigheterna i ett demokratiskt samhälle. Möjligheten att uttrycka sin åsikt och bilda opinion i olika frågor har länge ansetts vara en viktig förutsättning för att de politiska processerna ska fungera på ett demokratiskt sätt. Åsiktsfriheten är obegränsad, medan rätten att fritt uttrycka sin mening kan begränsas och måste utövas under särskilt ansvar, exempelvis av hänsyn till andras fri- och rättigheter. Det fria ordet kan orsaka skada, till exempel genom att upplevas som kränkande, hetsa till diskriminering eller våldshandlingar, eller genom att röja uppgifter som får negativa konsekvenser antingen för enskilda eller för samhället som helhet. Yttrandefriheten har med andra ord vissa gränser."
Den tredje texten är hämtad ur en rapport från Diskrimineringsombudsmannen som behandlar diskriminering i vården:
"Sjukvård på lika villkor är en grundläggande mänsklig rättighet, liksom rätten att slippa diskrimineras i vården. Det står i hälso- och sjukvårdslagen och i diskrimineringslagen. Men rapporter och forskning visar att dagens vård har stora brister när det gäller att bemöta och behandla vårdtagare på lika villkor."..."Diskriminering beror sällan på en medveten handling från en enskild människa, där den enkla lösningen på diskrimineringsproblematiken är personbunden. Det handlar oftast om att ett dåligt system ger en diskriminerande effekt och därför behövs mer utvecklade åtgärder för att lösa problemen."…"Diskriminering är inte heller en resursfråga utan en fråga om makt, kunskapsbrist, inlärda attityder och beteenden. Man kan som anställd också vara begränsad av strukturer och system som gör det svårt att ge vård på ett jämlikt sätt, trots att man har ambitionen att behandla alla likvärdigt."
  
Jargong, attityder och maktstrukturer kan leda till långt gången diskriminering utan att någon reflekterar över det. För att det bara är så det är, och alltid har varit. De som försöker ifrågasätta och göra annorlunda drabbas ofta själva.

Om nu dessa inlärda attityder och beteenden - jargongen - också "spiller över" i användandet av sociala medier och någon med patientperspektiv reagerar, är det vår skyldighet att stanna upp och reflektera i stället för att gå i försvar. Precis som vi måste göra om det handlar om patienter vi möter i vårt arbete.

Detta är inte ensamt en fråga om sekretess - inte heller om personen som reagerar är "min" patient - utan det handlar om att våga bryta den diskriminerande jargongen och att förstå att det fria ordet faktiskt kan orsaka skada. Även om vi inte medvetet vill skada. Att det inte bara handlar om vad jag säger utan lika mycket hur mottagaren tar emot det. Och det handlar om att jag måste agera professionellt, även i den händelse jag tycker att patienterna är besvärliga.

Ytterst handlar det om att visa respekt för den jag är satt att hjälpa!

……………………………………………………………………………………………………
Den här texten är skriven ur mitt yrkesperspektiv - de 20 år jag har med mig som legitimerad arbetsterapeut - men den är också präglad av mina erfarenheter av att vara patient och långtidssjukskriven.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar